Denna veckan

Sonen har blivit lovad att på sin håltimme, håltimmen som nu ändå blev av när schemat som var så bra från början inte alls blev lika bra då nån hade missat vilken grupp sonen faktiskt gick i, få gå till biblioteket där en "alltiallo" arbetar. Som vi fick kontakt med redan innan sommaren och som sonen träffade redan då.
På bibblan ska han få ha sin egen plats vid nåt bord där han ska kunna få hjälp av denna alltiallo med läx-uppstyrning, få förklarat för sig om olika läxor som inte förstås och eller som enbart sällskap.

Idag fick jag mail från rektor:
"Bibliotikarien har meddelat mig att XXXX inte dök upp på sin håltimme idag. Kan vara bra för er att veta."

Jag blev glad av olika anledningar.
För det första att sonen kände att han inte behövde gå¨dit. Att han kände att "läget var under kontroll".
Sen blev jag glad över att denna bibliotekarie tog sig tiden att meddela rektor som i sin tur tog sig tiden att meddela mig.
En positiv spiral.

Annars kryllar det av milslånga mail i min inbox för tillfället med så enormt mycket information från vissa lärare, inte alla, om läxplaneringar, prov, sätt att undervisa på, frågor om hur sonen fixar saker mm att det nästan blir svårt för mig att hålla reda på allt. Vilken lärare som liksom vill veta vad och vad jag sen har svarat vilken lärare. Och allt som sen ska berättas för sonen och förklaras och förberedas för lektionen dagen efter. Måste nästan fixa en egen planeringskalender bara för sonens skolgång. Har jag inte haft tidigare. Har bara använt min egen.
Samtidigt som jag är väldigt glad och tacksam över all deras tid de lägger ner och viljan att faktiskt vilja hjälpa vår kille.

Två möten med en alldeles ny psykolog har även inträffat denna veckan. Ett första möte igår, ett andra möte idag. En kille som kan idrottspsykologi på hög nivå. Som har arbetat på landslagsnivå för ungdomar i just fotboll. Sonen vill så gärna kunna spela fotboll. Han önskar inget hellre än att få springa ut på planen och lira match. Och så går det bara inte. Därför har vi letat efter nåt proffs med ljus och lykta efter nån som får en sista chans. Funkar inte det här, så får sonen nog acceptera att fotboll kanske inte är nåt för honom.

Efter två möten på två dagar har iallafall den här killen nåt längre än vad Bup's psykolog har gjort på ett helt år. De är duktiga på annat, men inte idrottspsykologi. Stor skillnad.

Och imorgon är det dags för sonen att besöka just Bup. För att göra ett QB-test. Ett sånt gjorde han för flera år sedan vid hans utredning för Add:n. Nu måste ett till göras så att en läkare kan styrka att han är kapabel att köra bil. Ett sånt ska skickas med i intyget till Transportstyrelsen för ett godkännande av körkortstillståndet.