Julen

En högtid som kan vara väldigt mysig och härlig.
En högtid som samtidigt är en otroligt tuff och hård tid för alla som behöver lite eller mycket extra av allt.

Vi är väldigt traditionsbundna kring våran jul. Det har vi faktiskt valt att vara ända sen barnen var små. Utan att vi egentligen förstod att det var det bästa för vår store grabb. Så just jularna har förflutit oerhört smidigt under åren.

Förutom alla utbrott och hans olyckliga gråt över julklappar som han hade önskat sig men som ändå på nåt sätt inte överträffade alla hans högt uppsatta förväntningar för stunden.
Och med den okunskap vi satt på när han var en liten pojke så kände vi när när dessa stunder kom med gråt och tandagnisslan att fy vilken otacksam unge vi hade. Som inte visade nån som helst glädje eller tacksamhet över alla hans fina julklappar han hade fått.

Stackars barn. Tänk om vi bara visste då att den lilla olyckliga killen inte hade en chans att förstå själv vad det var som hände.

Nu sen flera år har vi förstått mer, lärt oss mer, kan mer, sett mer.
Det är vi som har fått anpassa oss och han har mått betydligt mycket bättre.

Det som orsakade katastroftillstånd hos oss i år var att min brorsa med familj aldrig dök upp som vi hade planerat i flera månader.
Min brorsa, hans fru och deras två små barn skulle komma ända från blekinge dagen innan julafton och bo hos oss några dagar. Vilket vi alla hade sett fram emot och planerat inför. Som vi hade längtat.

Fredagen innan så började deras lilla 2-åring att kräkas och få feber.
Vi alla blev paralyserade och hoppades på att det skulle stanna där. Vi räknade dagar och timmar och insåg att de här viktiga speciella 48 timmarna skulle de fixa innan tisdagen.

Helgen gick bra utan mer kräkningar. Hoppet ökade.
Och de packade sin bil så full att de var tvungna att sätta på takboxen till och med. Alltså, alla var på det klara över att de skulle kunna komma.
Vid nio på tisdagsmorgonen ringde brorsan, strax innan de hade planerat att sätta sig i bilen för att dra norrut ett par timmar, "Nu spyr frugan och dottern också, de började inom samma kvart i natt!"

Åh nej!!!!

Nu kunde inga 48 timmar rädda oss hur mycket vi än ville.
Vi tog beslutet att de skulle stanna hemma. Ett klokt, moget och vuxet beslut.

Men så oerhört tråkigt. Jag blev jätteledsen. Sönerma bröt ihop båda två.
"Nu blir det ingen jul alls!"

Storebror blev så ledsen och besviken och alldeles gråtfärdig.
Vi fick hitta på en snabb lösning. För att liksom fylla ut efter min brors familj.
Som tur var kunde mormor komma en dag tidigare. Så hon blev inbjuden av sonen att komma redan på uppesittarkvällen. Och så bjöd vi in farmor och farfar till julaftonskvällen eftersom de skulle vara ensamma då kanarieresan var deras julkapp till oss och resten av deras familj.

Så allting löste sig så bra det gick tillslut iallafall.
Och det blev en toppendag för alla.  (Förutom att insikten om att min gamla moder är totalt humorbefriad blev ännu starkare. En trist insikt. Men ett faktum. )
Förutom för de tre som låg och kräktes i Blekinge.
Stackarna!
Brorsan fick stå för markservicen. Hitta nåt att äta i deras kyl som gapade skapligt tom eftersom de skulle ätit hos oss. Och sen hitta på nåt roligt med sina barn då frugan mådde risigt under hela julaftonen.

Men jul blev det som sagt  iallafall.
Vare sig man vill eller inte.