Det har den här veckan kommit fram nya saker om vad det är som får våran fina 18 åring att må dåligt. Om varför han är så otroligt trött. Om varför vissa saker är tuffare än andra saker för honom. För honom är det här så att säga gamla saker. Men det är först nu han har valt att berätta även för oss.
Han har kämpat med det här sen länge, på egen hand. När han var yngre trodde han själv att det var en mognadsfråga som så mycket annat i livet. Han hoppades på att känslorna/ångesten skulle gå över ju åldre han blev. När han blev äldre så märkte han att det aldrig gjorde det. Det gick aldrig över. Det bara fortsatte. Då hoppades han på att hitta egna verktyg att hjälpa sig själv på. Men det har tyvärr heller inte fungerat. Det har tvärtom bara blivit värre med oren, ju äldre han har blivit.
Den hä veckan har han ju börjat att sommarjobba. På hemmaplan, alltså i närområdet. Han ska sköta yttre skötsel i områden han alltså redan känner till. Han är den enda sommarjobbaren och jobbar själv med en annan kollega. So far so good. Precis som han ville ha det.
Men ändå går det inte.
Ändå mår han så ofantligt dåligt.
Första dagen gick bra fram till lunch. Sen brakade han. Då var det täta sms kontakter och han räknade minutrarna till klockan 16 då hans arbetsdag var slut.
På tisdagsmorgonen mådde han så uselt att han mådde illa. Han rörde knappt frukosten, och han tog låååånga andetag mellan tuggorna. Hela han osade av ångest.
Vi pratade, han var ledsen. Jag erbjöd mig att ringa arbetsgivaren och informera om läget, men det ville han inte. Inte än, sa han.
Arbetsgivaren är alltså inte informerad om hans diagnoser eftersom han själv inte har velat det. Han har velat klara det här på egen hand och då är det så. Och nu känner han att det skulle vara en smula pinsamt att komma nu och börja prata. Men det försökte jag få honom att sluta tänka på det viset. Det är aldrig för sent.
Han klädde på sig, packade ner sin matlåda i påsen, lämnade sin kontaktpersons visitkort på bordet och sa;
"Mamma, jag lämnar hennes kort här, jag hör av mig om jag vill att ni ska ringa henne...."
Jag hade precis bjudit min mamma till stugan de dagar maken jobbade hemifrån, ti-ons. Jag o maken kom överens om att även m sonen mådde dåligt så skulle jag åka iväg. Och det känns så skönt att jag kan göra det nu. Jag kan åka iväg i vetskap om att sonen har det bra hemma. Pappan är med på banan. Så var det verkligen inte för några år sen. Då åkte jag iväg men mådde så dåligt själv så jag hade inte trevligt borta iallafall.
Men nu för tiden är det annat ljud i skällan.
Då passade sonen på att öppna sig.
Så nu är vi på gång igen.
Det var länge sedan vi hade behov av kontakt med hab eller bup. Men nu är det dags. Vår son behöver hjälp. Vi som föräldrar behöver hjälp för att kunna hjälpa.
Nu är han dock över 18 och vi behöver kontakta andra instanser än tidigare.
Och som jag har ringt runt under morgonen.
Jag har pratat med två helt underbara kvinnor som har skickat mig vidare till andra nummer. En kvinna i vårt län och en annan kvinna i grannlänet.
Av kvinnan i vårt län så fick fick jag veta att patienter med enbart Asperger tillhör från och med i morgon psykiatrin. Har man tillhörande diagnoser såsom utvecklingsstörning osv så tillhör man habiteringen.
I grannlänet gäller samma sak fast from 1/9.
Så kvinnan på vuxenhab i vårt län ansåg att vi skulle kontakta psykiatrin idag direkt istället, fast det inte gäller förrän i morgon. Så nu väntar jag på samtal från psykiatrin.
Och så ska jag ringa Unga Vuxna på deras telefontid. De är också ett alternativ, dock har de ingen spec utbildning på just diagnoser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar