Oron inför att bli vuxen.
Barndomens minnen gör sig påminda och känslan av att det aldrig mer kommer att bli sig likt kryper innanför skinnet.
Insikten i att det som var roligt förr, inte alls är lika roligt längre. Men man så gärna vill. Man vill så oerhört mycket att det som kändes bra och härligt och underbart när man var liten ska fortsätta att göra det. Och så gör det inte det.
Man växer. Man mognar.
Insikten över att minnen förblir just minnen och att det är dags att skapa nya. Lägga allt det mysiga och braiga i minnesbanken, och sen försöka gå vidare. Hantera allt detta.
Oron när kompisar flyttar bort, till andra orter för att plugga vidare. Flyttar hemifrån. Kommer vi nånsin ses igen?
Oron inför sin egen framtid. Vad vill jag? Vad vill jag göra nu? Eller om 10 år? Stressen.
Fotbollstränarkarriären som går som på räls. Flera klubbar hör av sig och vill ha hans hjälp. Väldigt roligt och smickrande. Men känslan av att kanske inte hinna. För han kanske ska plugga. Han känner att han måste tacka nej. För nu. Kanske att han kan sen. Stressen. Besvikelsen över att kanske inte få hålla på med det han vill. Hantera detta.
Relationer. Några träffar med en tjej. Som han har träffat via Match.com. För går man inte på krogen får man ta till andra hjälpmedel som han säger själv. Hon bor på annan ort. Rädslan över hur man gör. Oron. Till och med sovit hos henne en natt. Som en urlakad disktrasa efter det dygnet. Av brist på sömn, ångest, energiåtgång för att överleva. Men samtidigt ändå vilja.
Att bli vuxen.
Lämna bandomens trygga hamn.
Förändringens vind slår hårt och brutalt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar