A-lagstränare

Nu har den officiella frågan då kommit till sonen.
Om han är intresserad av att bli tränare för A-laget i samhället. Ordföranden i klubben har alltså på riktigt ansett att vår unge har det som ev ska till att krävas för att kunna träna deras A-lag. Nu pratar vi division fem, men iallafall. Han är 19 år. Och de killar som numera tillhör A-laget är ju många av dem hans egna gamla lagkamrater från P-97. Kul ändå. Även hans bror skulle tillhöra hans adepter då.
Tanken är inte att han ensan ska ha hela ansvaret såklart. Tanken är att han ska dela på ansvaret med en annan kille. Och ordföranden själv kommer att agera lagledare.

Sonen känner sig självklart oerhört smickrad över förslaget och att han över huvud taget är påtänkt. Tyvärr kommer det bara lite olägligt i hans liv. Just nu känner han sig osäker på om han kommer att hinna. Med både heltidsjobb och plugga matte. Och att vara på gymmet, vilket ör hans medicin. Och han prioriterar alltså matten. Innan att vara tränare. Otroligt, men sant. Och bra, känner vi. Han är bara 19 år. Han kam fortsätta sin tränarkarriär efter några år. Det gör inget om just det får vänta lite. Även om han tycker att det är jävligt tråkigt.

Det händer så mycket i hans liv på så kort tid att varken han eller vi hänger med. Och det är nog klokt om han faktiskt tackar nej till det här förslaget.
Hans hälsa går före allt annat.

Idag klockan 15.30 ska han dessutom träffa en kompis från tiden utomlands. Han lärde känna en tjej som heter Sofia på skolan de gick på. Det har visat sig att de har haft kontakt under hela tiden efter att båda två lämnade just den skolan. Han flyttade till sverige och hon flyttade till San Diego. Nu ör hon och hennes tjej på smeter i Europa och gör en memory-road. De gör även en avstickare till sverige för att göra Stockholm och passa på att träffa sin kompis från Sverige. Kul ju!
De här två tjejerna tar tåget från huvudstaden och möter upp honom klockan 15.30.