På tre dagar har jag fått samtal från tre anhöriga och blivit delgedd tre olika diagnoser som de har drabbats av.
Häromdagen ringde min bror och berättade att hans fru under hösten har blivit utredd på psyke för hennes dåliga mående. Ett mående som tydligen har följt henne sen tidig tonår. I somras tog min svägerska mod till sig och vågad berätta för min bror om hur dåligt hon egentligen mår periodvis. Och då tog min bror tag i det hela och kontaktade psyket. Nu har hon fått diagnosen Bipolär sjukdom. Och både min bror och hans fru har äntligen fått svar och fått förståelse för varför deras liv ser ut som det gör. Han berättade i samtalet om hur jobbigt det har varit. Och om hur jobbigt det fortfarande är. Nu är hon i fasen att hitta rätt medicin. Hon äter depressionsmedicin, stabiliserande medicin samt att hon får några droppar av ångestdämpande till natten.
Min pappa ringde häromdagen och berättade att hans fru har en enorm aggressiv form av cancer i sitt högra bröst. Inga lymfor är smittade och det finns enligt läkare ingen cancer kvar i hennes kropp. Däremot är de tumörer som de har tagit bort väldigt aggressiv. Så from nu får hon den starkaste och tuffaste behandling som de har att tillgå, för att säkra så hon inte får tillbaka cancern.
Igår ringde mamma. Hon berättade att hon har fått diagnosen Artros i sina fötter. Inte livsfarligt eller så, men jobbigt för en kvinna som är van att kunna röra på sig precis som hon har velat, att plötsligt ha så jäkla ont. Att hon knappt kan gå.
Och nu ligger jag här i soffan. För tredje dagen i rad. Höet utslagen. Så genom förkyld har jag nog aldrig varit tror jag. En huvudvärk som får mig att bara vilja gråta. alvedonen hjälper knappast. En trötthet som gör mig helt lamslagen. Orkar ingenting. Och en näsa full med äckelpuckel. Och nu kommer en hosta. Som inte gör att min huvudvärk känna bättre kan jag säga. Och då känns det så jäkla löjligt att tycka synd om mig själv när mina anhöriga kämpar med sina grejer. Men just nu glo jag faktiskt det.
Tycker synd om mig själv. Och känner mig så himla ensam.
Usch, så himla tråkigt det är!
Gode gud, ge min styrka!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar