På mitt jobb hade vi i december ett sk insynsbesök i vår verksamhet. En sakkunnig och en observatör skulle under en dag observera, kolla, ställa frågor, intervjua. De tittade på alla papper, allt vi hade på väggarna, om våran likabehandlingsplan, om hur vi jobbar med än det ena och än det andra.
Dagen efter fick vi återkoppling om vad dessa två människor hade kommit fram till. Jag och min arbetslagledare fick åka på det mötet. Där inne satt vår chef, de två från kommunen, våran spec pedagog samt en ansvarig. Och så vi två.
På 16 olika punkter fick vi tre 7:or. Det högsta betyget vi över huvud taget kunde få. Dessa sjuor var på Språk, Barn i behov av särskilt stöd och Trygghet och samspel. Och vi blev så oerhört stolta över detta, då just dessa tre punkter är nåt som vi har jobbat med så himla mycket under året.
Och jag tänker så mycket på det här faktiskt. På de barn i vår barngrupp som just har behov som behöver tillses med särskilda insatser. Jag vill självklart inte påstå att vi är världsbäst på just detta. Men vi gör iallafall nåt bra.
Och nu i februari/mars är det dags för att ha samtal med föräldrar som har barn i behov av särskild anpassning, för deras överlämning till förskoleklass till hösten. Och jag är så tacksam över att jag och mina kollegor har kunnat se, stötta, vågat se var vi har brustit och för att vi verkligen har hittat ett arbetssätt som har fungerat så framgångsrikt för dessa barn. Och deras föräldrar.
Jag vet som förälder själv att det är jobbigt att höra att mitt eget barn frångår det normala. Därför har jag också lärt mig som pedagog hur viktigt det är att kunna prata med föräldrar på ett sånt sätt som gör att de verkligen känner att vi på förskolan vill deras barns bästa. Att vi är där för deras skull.
Tack vare min egen erfarenhet har jag alltså kunnat hjälpa så många andra familjer under årens gång.
Synd bara att det tog så många år innan vår son fick den hjälpen han behövde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar