??

Ibland förstår jag verkligen ingenting.

Idag är en sån dag.

Hur kan livet bara fortgå som om ingenting har hänt när en av våra söner flaggar för oro över att känslorna för sin far är på väg att försvinna?

De har pratat med varandra. Båda var nöjda med samtalet efteråt.
De gav mig en snabb feedback över köksbordet.

Jag förstår att jag sitter inne med mer info än vad pappa har fortfarande.
Men det här är en otroligt bra början.

Vår son är den modigaste människan jag känner.


Och nu är allt som vanligt igen?

Det känns jättekonstigt.
Hur kan pappa verka så oberörd över hela den här situationen?
Hur är det möjligt?
Hur kan han gå vidare utan att reflektera? Hur kan han bara vända blad utan att prata om sin del i det här?

Jag förstår det inte.

Själv är jag så in i norden trött.