I morgon ska vi till BUP.
Båda föräldrar samt son ska träffa läkaren klockan 10.00.
Jag hoppas vid Gud att sonen känner att han kan vara ärlig. Både mot sig själv och mot oss föräldrar.
Han ser själv fram emot detta besök, men känner även av en viss nervositet. Och jag förstår honom till hundra procent.
I ärlighetens namn är även lilla mamman en aningens nervös.
MIn önskan är att pappa under detta möte bara kan lyssna. Inte "ta över" samtalet. Jag vill att han kan titta på sig själv liksom utifrån och eventuellt kunna se sin egen del i hela vår familj. Vad han bidrar med och sånt han inte bidrar med.
Precis som jag måste göra.
Jag är redo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar