Mormor är en klippa

Under ett par turbulenta dagar har min mamma varit hos mig och pojkarna när maken
Inte har funnits tillhands.
Hon är en klippa och ett fantastiskt stöd i mitt liv vilket på samma gång då även i familjens liv.

Storebror mår ännu uruselt över sina nya tankar eller om det är nya känslor. Det är det första han tänker på när han vaknar och det är det sista han tänker på innan han tillslut somnar.
Han gråter och vill gärna prata om det. Men inte inför lillebror.
Så för närvarande är jag ganska så tacksam över att lillebror numera håller sig lite för sig själv.

Här spelar mormor en mycket viktig roll för storebror. Han litar på henne till hundra procent då hon är utbildad sjuksköterska och "kan sånt som inte du kan, mamma".
Hon kan lyssna, hon är lugn, hon blir inte känslosam.
Hon är rak, använder inga krusiduller.

Hon är den som jag har pratat med sen storebror var liten och visade sina första tecken på att inte vara som alla andra.
Under den här veckan har hon hjälpt både mig och sonen. Jag har inte känt mig så enormt ensam och sonen har kunnat prata.

På fredag kommer pappa hem och sonen har gjort en lista på en del saker som han känner att han behöver prata med sin pappa om.
Att vänta har aldrig varit sonens bästa egenskap så därför har minutrarna gått väldigt långsamt. Vi har försökt att fördriva tiden med olika aktiviteter i ett lugnt tempo för att ev kunna skingra tankarna för en sekund.
Han är skiträdd helt enkelt för att hans tankar och känslor är på väg att öka, då pappa inte är hemma just nu för samtal.
Däremot hade de ett långt telefonsamtal häromkvällen då sonen kom in och var en aningens lättad till sinnet.

Och hur maken tar allt detta?