Jag åkte

Efter att ha stått i garaget i fredagskväll och gråtit ut mot min makes bröst kändes det lite bättre.

Jag har fortfarande svårt att förstå honom, men det var skönt att få gråta ut och tala om hur jobbig den här veckan har varit.

Han sa till och med:
"Du har gjort ett jättejobb, älskling. Det är nog ingen som kan förstå egentligen vad du har gjort."

Det kändes så pass bra att jag bestämde mig för att åka på en sedan länge bestämd och planerad möhippa för en av mina närmaste vänner som skulle gå av stapeln på lördagen, alltså igår.

"Åk", sa maken. "Du behöver det. Jag klarar det här. Storebror fixar det här. Åk nu!"

Medan storebror sa minutrarna innan: "Måste du åka, mamma? Nu blir det inte kontinuitet iallfall. För när pappa kommer, så drar du?"

Men jag åkte iallafall.
Fick bara ca fem sms under bilfärden på två timmar. Ett bra tecken.

SEdan hörde jag ingenting på hela dagen eller på kvällen.

Jag kunde slappna av. Jag hade till och med roligt. Min store sons gudmor ska gifta sig och jag ville så gärna vara med henne igår.

Nu är det söndag.
Det är lugnt i lägret.

Än så länge.'
Och jag passar på att andas.