Ska jag åka eller inte

Samtalen med min vän har brutit samman.
Jag är inte längre välkommen till henne i morgon som planerat för att hjälpa till med lägenheten.
Jag berättade för henne om min oro över att hon just nu bara är ute efter att få lägenheten såld, betala sina skulder och sen gömma sig i sin stuga där ingen ser eller hör henne och där hon kan dricka sprit för resten av pengarna.
Om jag kände så så var jag inte välkommen på fredag och hon behöver inte min hjälp.
Jag bad henne återigen söka hjälp för sitt missbruk men det tänker hon aldrig göra. Hon tänker minsann inte sätta sig hos nån psykolog ism har större problem än hon själv för det har alla psykologer. Det är bara dravel och det är bara tjafsigt. Hon är inte sån och hon har inte det behovet, säger hon själv.

Jag känner att jag har levt för länge i medberoendeställning. Tack vare min far.
Nånstans behöver man dra en gräns. När jag i mina samtal med henne inte får höra ett uns av sjäkvrannskaning, inte ett ynka litet "att fan vad tokigt det här blev" eller "vad har jag ställt till med" eller "shit vad jag ångrar mig", när jag inte hör ett endaste av sånt så har jag ingen lust att lägga mer energi på henne. Hon måste vilja själv.

Nog är nog.

Nu sitter jag i en gruppchatt med hennes vän som hon för tillfället bor hos och den vännens make, hennes ex man och så jag. Hennes vän har börjat förstå hur och på vilket sätt jag har tänkt och tänker som medberoende.
Hon är lite mjukare och tror att bara hon får lägenheten såld så tar vi det andra sen.
Men hon har börjat att förstå det komplexa i det hela. Och idag hade hon tagit mod till sig och försökt få vår vän att öppna sög och att prata och förstå vikten i att söka hjälp. Men nej. Och när den andra vännen berättade att hon och maken var inne på samma spår som jag så behövde hon plötsligt inte deras hjälp heller. Så hon drog. Mitt i samtalet.
Och nu vet ingen var hon är.
Kanske att hon drog till lägenheten. Men ingen vet. Hon svarar inte i telefonen.

Och nu undrar hennes ex man och kompis om jag kommer eller inte över helgen?
fan, jag vet inte.
Nånstans måste jag visa att jag menar allvar.

I chatten skrev jag just

"Kontentan är att vi kommer aldrig att kunna hjälpa henne om hon inte vill ha hjälp själv. Och då är frågan hur vi andra väljer att hantera just det?"

Har inte fått svar på det ännu.