En väldigt fin ung man

"Mamma, jag har vuxit upp!"

En mening från min son som igårkväll hade skrivit en påminnelselapp till sig själv på saker som han inte skulle glömma att ta med sig nu på morgonen.
Han packade även väskan med alla saker som han behöver till sin fotbollsträning som han håller i på fredagskvällarna igen efter sommaruppehållet.
"Det är lika bra att jag packar nu ikväll så jag inte behöver göra det i morgon bitti klockan 6!"

Alltså.
Två meningar från min unge som är på väg med skapligt stora steg rätt ut i vuxenlivet. Nåt som han verkligen har sett fram emot sen han var liten. En av hans största önskningar sen han var en liten grabb har varit att själv kunna påverka sin egen vardag. Och nu är han på väg dit. Jobba behöver han ju göra såklart, men när han kommer hem från jobbet behöver han inte plugga. Tiden är fri att göra det han vill.
Och just nu är det enbart fotboll.

"Mamma, jag har vuxit upp!"
En mening från min unge som har behövt gå igenom så otroligt mycket för att överhuvudtaget kunna säga så. Några få ord som i mitt hjärta betyder så oerhört mycket. Hans ord är så otroligt starka.
Hans barndom har nånstans på vägen gett honom så pass många och användbara verktyg som har hjälpt honom att nu efter 19 år kunna uttrycka just de orden.

Jag tänker på alla dessa 19 år och har svårt att själv förstå allt som även vi föräldrar har gått igenom.
Som den här terminsstarten till exempel. Inget möte med nåt lärarteam är inplanerat. Ett sånt där möte som vi som föräldrar ALLTID har haft inför nya terminsstarter för att inkludera nya lärare, påminna gamla lärare om att vår son missar man inte som lärare i undervisningen. Att få dem att förstå att våran unge är precis lika viktig som alla andra i klassen. Varje termin. Men inte nu.
Allt vi som föräldrar har lärt oss tack vare vår egen son är obetalbart.
Jag har en enorm kunskapsbank att ta hand om på ett bra sätt. Att förvalta. Att kanske nångång kunna ge även till andra.

Sonen har självklart så oändligt mycket kvar att lära. Men han är på väg. Han är på god väg. Och han kommer fortfarande att falla. Flera gånger. Han har fortfarande lätt att se allt i svart. Ett litet gruskorn blir till ett oöverstigligt berg i hans ögon. Hans tankar blir så stora och hamnar lätt åt katastrofhållet. Men han är på väg.

I slutet av september ska han till vuxenpsyk för första gången. För att förhoppningsvis få ännu mer verktyg för att kunna hantera ångesten och tankarna som han berättade om i somras. Som vi inte hade en endaste aning om.

"Mamma, jag har vuxit upp!"

Ja, det har du sannerligen gjort älskade unge!