När 50% av familjen inte vet hur man gör. Och 50% av familjen vet det.

Idag har jag fått reda på att min pappas fru sen två år tillbaka, tillika sambo 15 år innan dess, har fått bröstcancer.
Hon gjorde en vanlig mammografi som hon var rutinkallad till. Fick sen göra ett återbesök för kompletterande bilder samt ultraljud och scanning.

Sen fick hon samtalet om att träffa en läkare och att då ta med sig en anhörig. Det var i går eftermiddag.
Hon ska opereras inom 2-3 veckor och sen strålas varje dag i en månads tid.
Jag har pratat med både pappa och hans fru och de verkar vid gott mod båda två ändå.
"Jag måste ju bara leva!"

Själv känner jag mig väldigt dämpad efter det här beskedet. En liten chock tror jag. Har svårt att förstå med ändå inte liksom.

Jag var på personalmöte när brorsan ringde och berättade det hela. När jag kom hem så berättade jag allting för min familj. Alla tre sa att det var ju hemskt tråkigt att höra. När jag stod i köket så gick maken förbi. Utan att vare sig klappa om mig eller ge mig en kram.
Jag gick och satte mig i soffan bredvid storebror som inte visste vad han skulle säga eller göra riktigt.
Då kom lillebror fram och satte sig bredvid mig. Han la båda sina armar omkring mig och smekte mig över armen. Han visste precis hur han skulle göra. Inga ord behövdes. Han förstod. Han tröstade.

När jag sen gjorde storebrors två smörgåsar som jag gör varje kväll åt honom som han tar med sig till jobbet, då kom han fram och klappade om mig och tackade så väldigt mycket för hjälpen och sa:
- Mamma, du är bäst.

Det var nog hans sätt att visa lite empati. Han visste nog inget annat sätt än det. Han bryr sig, men har inte förmågan att veta vad som liksom förväntas av honom i ett sånt här läge.

När lillebror hade lagt sig gick jag ner till honom. Satte mig på sängkanten. Klappade om honom på ryggen och sa:
- Tack! Tack för kramen. Den betyder mycket för mig.
- Jag vet det, svarade min 17 åring. Och jag blir så trött på farsan som inte ser det. Det syntes ända från månen att du behövde en kram. Vad är det för fel på farsan egentligen?

Och det stack till i hela mig. Han har så jäkla rätt, ungen! Varför ger inte min man mig den kramen? Men jag vet ju varför. Så har det alltid varit.  Skillnaden från förr är att nu förtiden ser ju även barnen.

- Vet du, svarade jag min yngste son, pappa vill väl men han....
- .....vet inte hur man gör!! Jag vet det! Men jag blir så trött på honom.

Vad säger man då?

- Du är en fin kille. Du vet precis hur man gör. Du ser, du känner och du gör. Jag är så stolt över dig!
- Tack mamma. Jag är stolt över dig med!

Han är verkligen den finaste!