- Syrran det är jag. Du måste komma hem. Jag har hittat sex stycken tomma ölburkar i pappas garderob.
Va? pappa var ju nykter. Trodde jag.
Det var en solig dag i början på augusti 1998. Jag och min man och våran lille son på 10 månader var på besök i storstan för att närvara vid min mammas stora och efterlängtade 50 års fest som skulle gå av stapeln dagen efter. En kväll som vi hade sett fram emot så länge och en kväll som min mamma hade planerat ännu längre.
Min pappa skulle vara barnvakt. Vi skulle bo hos honom. Allt var planerat in i minsta detalj.
Vi satt hemma hos mamma och åt lunch när detta samtalet kom från min lillebror som fortfarande då bodde hemma.
Jag kände hur jag under en och samma hundradel gick in i min storasysterroll på en gång. Hela mitt system gick igång. Hjärnan tänkte för fullt om hur vi skulle lösa den här situationen. Hjärtat grät och gjorde så otroligt ont.
Jag som trodde att vår pappa var nykter. Sen länge. Tydligen inte. För annars skulle han ju inte ha ett sexpack tomma burkar gömda i sin garderob. Men om det var så, varför hade han inte slängt burkarna? Varför hade han sparat dem? Asså. Tusen frågor flög genom huvudet. Och han som skulle vara barnvakt till vår son kvällen efter.
Jag insåg också precis i samma sekund att nu var det jag och brorsan som skulle igenom det här. Inte bakom mamma den här gången. De var skilda och alltså var inte vår pappa hennes "problem" längre så att säga. Nu var det bara vi, jag och min bror.
Jag svarade brorsan att jag skulle ringa upp om en stund.
Jag berättade min info jag just hade fått för min man och min mamma. Mamma suckade tungt. En suck som egentligen sa allt. Och lite till. En suck som visade att hon hade varit med förr. I stil med att man anpassar sig, man skyddar, både sig själv och den missbrukande, man vill inte se, man vill se. Man tassar på tårna, man känner av stämningen, man betalar, man handlar, man älskar, man får ångest, man hoppas, man blir besviken, man blir arg, man blir ledsen. Medan denna ångest har ett ständigt grepp om en. Hela tiden.
- Inte ens min egen 50 årsdag fick jag ha för mig själv. Han kunde inte låta mig få ha den för mig själv. Till och med då ska han ha all uppmärksamhet. På sitt sätt.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Min älskade pappa. Jag som alltid hade varit pappas flicka. Jag som valde att bo hos pappa när de skildes när jag var 15 år. Han som alltid hade mig på sin sida.
Men. Vid det där bordet, i köket hemma hos mamma. Just där och då hände nåt med mig. Nånting inom mig brast och jag förstod att det var dags att konfrontera min pappa.
I efterhand har jag förstått varför jag valde pappas parti när de skildes. För det var ju så otroligt synd om honom. Hela tiden. Tyckte jag. För det var mamma som lämnade. Och när jag såg min pappa gråta valde jag hans sida. Nån var ju herregud tvungen att hålla ögonen på honom. Och det ansvaret valde jag att ta på mina små dåvarande 15 års axlar.
Allt var mammas fel. Det var hon som splittrade familjen. Att hon hade sina skäl till det förstod jag inte då. Hon hade försökt att prata med mig om det. Men jag valde att inte lyssna på det örat. Hon märkte att jag inte var redo för sanningen. Även om jag innerst inne alltid har vetat. Så har jag inte velat se det själv. Att min älskade pappa drack alldeles för mycket. Att han alltid var den som blev fullast på fester. Att han ofta blev av med sina jobb. Att det alltid stod ölburkar överallt i vårt hus. Det kunde stå en ölburk vid datorn, på vardagsrumsbordet. På köksbordet, på diskbänken. I min värld var det helt naturligt. Men såg ju hos andra att där stod det inga burkar alls.
- Självklart tar jag er lille kille medan ni gör det ni måste, sa mamma när jag hade bestämt mig för att åka hem till pappa så fort det bara gick.
Jag ringde brorsan och sa att jag och maken var på väg.
En ganska så känslofull stund i bilen med maken. Vad skulle hända nu? Hur gör man i en sån här situation?
Väl framme så ringde vi på dörren. Pappa öppnade. Han såg plötsligt så liten och ynklig ut i mina ögon. Var var den där stora, starka pappan som jag alltid hade velat se upp till? Hans fasad hade fullständigt rämnat.
Vi knallade in. Brorsan kom ner från trappan.
- Vi behöver prata, sa jag.
- Jag har förstått det, svarade pappa enkelt.
Och hur det gick sen har jag inte riktigt klara bilder ifrån. Bara några fragment från samtalet. Men vi konfronterade honom. Han gick med slokande rygg upp för att hämta ölburkarna. Han hade till och med ställt tillbaka alla sex burkar i papperskartongen som de inhandlades i. Allting i en Statoil-påse.
Han hade bara kört förbi macken dagen innan. Och känt ett sånt sug att han bara skulle prova. Lite grann. Jag lärde mig att ett återfall är inget som bara kommer. Ett återfall är nåt man tar sig. Det är ett medvetet val man gör.
Som vanligt grät han. Men den här gången hade han inte mig på sin sida. Jag stensatte mig. Jag var så arg. Jag var så ledsen. Jag var så besviken. Hur kunde han svika oss så? Och min förståelse för vad min mamma hade gått igenom under årens lopp ökade för varje sekund.
Under samtalet pratade vi om hans barnbarn som han skulle vara barnvakt åt kvällen efter.
Jag berättade att han aldrig i hela livet skulle få vara barnvakt åt våra barn om han fortsatte att dricka. Han skulle aldrig få träffa dem om han inte var nykter och inte mig heller. Han lovade att det aldrig skulle hända igen.
Jag berättade att jag ville inte ha en morfar som ligger i soffan och är trött hela tiden. Som inte orkade. Som luktade illa och som hade helt andra prioriteringar än att ta hand om mina barn. Jag ville ha en pigg och alert morfar som barnen skulle älska att åka till. Han lovade att vara den morfadern. Den pigga, glada, humoristiska morfadern.
Kvällen innan min mammas 50 års fest satt jag och pappa och pratade hela natten. VI satt på golvet uppe i hallen precis vid trappan. Jag sa att jag kommer att söka hjälp för min egen skull. För jag själv mådde uruselt. Hade gjort länge insåg jag.
Jag sa att det kommer säkert att dyka upp frågor under den tiden jag gick under behandling. Han lovade att ställe upp och försöka svara på alla frågor och funderingar som kom i min väg.
Han var barnvakt åt vår kille under festen.
Han fick chansen.
Han klarade det.
Jag hade svårt att slappna av under hela den kvällen. Men tänkte på det som mamma hade sagt:
"Inte ens min egen 50 års dag fick jag ha för mig själv"
Hon fick hela min uppmärksamhet. Pappa skulle inte få ta den från henne denna kväll.
Och jag blev vuxen. 26 år gammal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar