Att planera hela sitt liv

Fick ett sms till jobbet tidigare idag:
"Mamma, när slutar du? Behöver ringa. Behöver en tjänst."

Och han ringde när jag slutade.

Då visade det sig att ända sen igår hade han planerat att åka till gymmet efter jobbet idag. Han planerade och han packade sin väska efter den planen.
I morse blev han en aning fundersam eftersom han efter gymmet igår nu kände sig lite sliten. Vissa delar av kroppen var inte helt fräscha helt enkelt.
Men han tog sin väska och drog till gymmet iallafall.

I bilen ångrade han sig. Han ville inte alls gymma. Han ville löpa på bandet i stället. För att vila kroppen lite granna. För han har planer för resten av veckan också och då skulle det visst passa jättebra att springa idag istället och ta gymmet i morgon.

För så är det verkligen.
Han lever efter ett minutiöst schema. Han planerar sitt liv så enormt noga. Inte en endaste minut går så att säga till spillo. Alla hans minuter om dygnet har han planerat.

Och under hela bilresan idag till jobbet, under fikarasten på jobbet och på lunchrasten idag har han enbart tänkt på hur han skulle lösa den här ekvationen. Att kunna springa på löpbandet istället för att gymma.
Det är ju bara att springa, tänker ni. Liksom inga konstigheter.

Men nehe. Så enkelt är det inte alls det. Det är inte alls bara att springa. För man kan inte ha samma kläder på sig när man springer som när man lyfter skrot. Och nu hade han bara gymkläder med sig.

Och det var här min tjänst skulle komma in. Att ta fram hans löparshorts och löpartröja och köra dessa till gymmet. Ochs han visste exakt var jaga skulle hitta dessa kläder. Bakom dörren till tvättstugan hängde shortsen, och i tvättkorgen låg t-shirten. För den hade han använt en gång redan.

Så klockan 16.15 stod jag utanför gymmet med hans löparkläder.

Snacka vad energi han gör av med.
På sånt ism vi andra inte alls behöver tänka på, på samma sätt.
Tänk att verkligen planera varenda liten minut i livet. Han vet redan på söndagkvällen hur hela hans vecka kommer att se ut.
Och tänk när man då behöver ändra sin ordinarie plan?
Det blir kaos. Det blir panik.

Skillanden nu för tiden är att han kan planera sitt liv på egen hand.
Under alla år har vi fått hjälpa honom med detta. Och jag vet ju hur trött jag har varit av just det. Att aldrig ha kunnat vila. Utan han har krävt 100%:ig närvaro och planering. När jag har varit mitt uppe i allt detta stöttande har jag undrat hur länge jag skulle behöva hålla på med sånt. Hela hans liv kanske? Vad visste jag då?

Nu gör han det själv.
Och han blir så trött. Det tar kraft. Det tar energi. Det tar tid.