Igårkväll kom sonen hem efter sin stund på gymmet.
- Mamma, nu vet jag varför min träning är livsviktig för mig. Tänk dig en hamster. Den lever i bur. Och det kan man säga att jag också gör. På mitt sätt med allt jag lever med. Hamstern springer i sitt hjul hela tiden. Och det behöver den göra. För annars blir den deprimerad. Och det är samma sak med mig. Om jag inte får hålla på med min träning så blir jag också deprimerad. Och jag har kommit på att för mig behöver det inte bara vara gymmet. Det går precis lika bra med en lång promenad som jag gick i fredags. Bara jag får aktivera min kropp och återhämta hjärnan.
Asså.
Han är inte dum den där killen.
Att fysiskt utsätta kroppen för träning i den mån man kan finns ju till och med på remiss att få hos vårdcentraler. Och han har på egen hand kommit på att det hjälper honom mer än att äta medicin.
Han har ju förstått det länge eftersom det var bra länge sedan han slutade med ALL medicinering. Men det är först nu han själv kan sätta ord på det och ge en sån klockren liknelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar