Närmar sig skolstart

Möte med båda killarnas rektorer igår. De hamnar av en ren slump på samma skola. Den ena på högstadiet, den andra på gymnasiet.

För att det ska funka så smidigt osm möjligt för storebror i skolan har vi haft många kontakter med denna rektor under hela våren. Vi ahr haft önskemål ang klassindelning och skåpplacering bla.

Det finns två killar som sonen känner oerhört väl och som gillar honom för den han är. Varav den ene killen även han har sina demoner som slåss i hans nästan två meter långa själ.
Han har sagt till sina föräldrar att när han börja rpå gymnasiet så är "det hans värsta dag nånsin i livet".
Den andra killen är hur cool och lugn som helst. Alltid. Ända sen vi lärde känna honom i sex-års.
Dessa tre som nu blivit unga herrar har funnit varandra och accepterar varandras alla olikheter. De visar varandra förståelse och de finns för varandra.

När det var dags för deras årgång att börja i sjuan hade vi även då kontakt med rektor från både mellanstadie och högstadie med önskemål om klassindelning och skåpplacering etc.
De lyssnade på oss och de hamnade i samma klass med skåpen bredvid varandra.

Nu inför första året i gymnasiet har även denna rektor lyssnat på våra önskemål. Alla tre killar hamnar tillsammans och vaktmästaren ska se till att de hamnsr bredvid varandra vad gäller skåpen.
Ingen annan vet nåt om att vi har ett finger med i spelet. Allt är yttterst hemligt då rektor sa "vi får förfrågningar och önskemål från alla möjliga håll och kanter om klassindelningar hit och dit. Men här gör vi skillnad". Tacksamhet. Lättnaden. Den klumpen som släppte från sonens mage och den stenen som föll från sonens axlar när han fick höra detta var enorm.

Sen kommer den sk "nollningen" skolans första vecka. Det blir nästa hinder att ta oss förbi och igenom på nåt sätt. Det är verkligen ingent ing som sonen vill vara med om. Vi ska få hemskickat planeringen om denna från klassens fadder-trea.

Lillebror hamnar i en helt ny klass även han efter flytten tillbaka till Sverige. Enligt klasslistan känner han inte någon överhuvudtaget. Men han är lugn. Känner ingen oro överhuvudtaget.
Han snackade lite med hans nya rektor och de verkade komma bra överens. I deras samtal behövdes knappast jag. Sån enorm skillnad.

Hos den ena ungen är jag så involverad som det bara går och hos den andra har jag nästan ingen koll alls.

Än så länge känns det bra.