Jag ber om ursäkt att bloggen inte uppdateras som vanligt nu under semestern.
Det finns olika anledningar till det, precis som till det mesta här i livet.
Den största och första anledningen är att när det är semester så ungås vi med varandra. Typ hela tiden. Jag har inte en ensam stund. Nånsin. Det finns alltid nån hemma och då varken kan eller vill jag sätta mig ner och skriva på en blogg som ingen av dem har vetskap om att den över huvud taget existerar.
Så nu vet ni varför.
Hoppas på er förståelse. Precis som jag förstår att det kanske inte är så många som har verken tid eller lust att läsa olika bloggar på era semestrar. Jaja, nog om detta.
Vi semestrar iallafall vidare här hos oss.
Stugan är vårt tillhåll fortfarande och nu när sommaren har kommit på riktigt så är det ju helt underbart.
För alla oss som älskar solen iallfall. Så kan man säga.
Våran 16 åring tycker inte att det är alls lika roligt.
Han avskyr solen. Den är varm, den är ljus och den är stark. Det är lätt att bränna sig av den så därför behöver man smörja in sig med kräm. Vilket är skitobehagligt att ha på sin kropp för det är kladdigt och det blir som en hinna på huden.
Ibland väljer han att istället för att smörja in sig ha på sig en t-shirt.
Varje dag frågar han vad han ska göra. Tröja eller kräm. Och fast han är 17 år snart behöver han ha hjälp med att smörja sig om vi går på det alternativet. För han avskyr det kladdiga på händerna.
Häromdagen råkade vi missa området kring där badbyxorna sitter vid midjan. Precis ovanför blev han röd och han får nästan panik. Det svider och det gör ont. Han kan då heller inte bada då vi har havet precis nedanför oss, vilket betyder att det svider ÄNNU mera av saltvattnet.
Annars har vi haft det otroligt mysigt ett par veckor.
Trots att besöken har avlöst varandra här på landet så har det gått fantastiskt smidigt. ( Makenhar en stor familj så det är många som tittar förbi.)
Han har varit på gott humör och vi peppar honom hela tiden. Vi tar hänsyn till honom och vi hjälper honom så gott vi alla kan.
Är vi ute med båten tex har jag lärt mig att se på honom när det är dags att åka hemåt. Hade det varit för tio år sedan hade det varit han som varit tvungen att ta hänsyn till oss andra tre. Idag är det vi som tar hänsyn till honom.
Och det är faktiskt inte bara jag som har lärt mig att se på sonen hur han mår ute på klipporna.
Lillebror är helt underbar och mitt hjärta svämmar helt enkelt över av kärlek och ömhet när jag ser hur lillebror lägger armen som sin storebror och frågar:
"Brorsan, hur är det? Dags att åka hem?"
Och den vetskapen. Att kärleken finns där. Hos dessa två som lika mycket bråkar och tjafsar och helst av allt skulle vilja skicks den ena dit pepparn växer emellanåt. Då blir jag varm inombords. Så varm att det inte är klokt egentligen. Och stolt över både lillebror som lärt sig se. Och som faktiskt kan hjälpa. Och över storebror som hela tiden får slita och kämpa, och gör det.
Pappan har inte kommit så långt ännu.
Så han varken ser hur storebror mår där på klippan eller ser kärleksvisningen från lillebror.
Men jag ser.
Och jag säger till maken att det är dags att packa ihop hela alltet såsom grillen, badkläder och kylväska.
Gästerna kanske inte heller förstår till en början. I det här fallet killarnas farbror med familj.
Men när jag förklarat för deras mor varför det är dags så förstår även de. Och vi alla gör det så naturligt som möjligt.
För det är skillnad på att "bara" ha tråkigt eller att helt enkelt må dåligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar