Det är dörför jag finns

En skitkväll och början på natt.

Sonen försökte somna själv i flera timmar. Han gick ner till sitt rum redan vid 22-tiden. Jag gick och la mig vid 23. Efter en liten stund kom han upp och sa att han inte kunde somna.

"Ok", svarade jag, "men jag är vaken en stund till. Gå ner och försök en gång till."

Och så gjordes. Flera ggr. Vi satt även i soffan en gång. Jag frågade om jag skulle följa med honom ner. Men nej, det ville han inte.
Till slut orkade jag inte längre. Jag tog min kudde med under armen och så följde jag med iallafall.
Har ingen aning om vad klockan var.

Jag satte mig på hans fotölj med kudden iknät.
Han låg och vred på sig. Huvudvärk och ont i magen hade han också. Och så stressade han upp sig så till den milda grad över att han inte kunde sova för han skulle upp tidigt och spela golf med sin bästis Nicklas som äntligen har kommit hem från sin språkresa i USA. "Mamma, kommer jag orka spela alla 18 hål?"

Hade faktiskt ingen som helst aning om just det där jag satt i mörkret i hans rum.
Men jag sa till honom att det inte är farligt att ligga vaken alldeles ensam mitt i natten. Det är förbannat jäkla tråkigt, det kan jag hålla med om. Men det är inte farligt. Inte nånstans. Och att den sömnen som han missar inatt, kommer han att ta igen en annan kväll. Samma procedur som varje gång det här händer.

Efter en lång stund hörde jag hur han började andas lugnare.
Men så fort jag rörde mig från fåtöljen så vaknade han till. Stressad över att jag var på väg att lämna honom. Isyället för att han då i det läget skulle fokusera på att fortsätta in i sömnens värld, så blir  han klarvaken över att jag tänkte gå up.. Och så ligger han på spänn över det.

Till slut fick jag nästan bli lite hård i rösten och tala om för honom att det här inte är roligt för mig heller. Då satte jag mig på sängkanten istället så han fick känna min närvaro lite bättre.
Till slut så kunde jag smyga ut. Med ett steg i taget.

Jag la mig i min säng klockan 02.40. MIn tur att försöka somna.

Vid 07-00 vaknade jag igen. Av att sonen klev upp i trappan. Jag gick upp för att höra hur det var med honom. Om magen och huvudet.
Allt kändes bättre, sa han. "Tack mamma, för att du orkar med mig!"

Det är därför jag finns här. lilla gubben!