Varje år har vår familj varit en heldag på Liseberg.
Sonen har verkligen älskat det och han har inga problem med att åka alla karuseller.
Åkband på och han har njutit hela dagen.
Fast det egentligen inte har varit en hel optimal plats för honom och alla hans diagnoser.
I söndags var det dags för årets dag på Liseberg.
Vi hade sällskap med makens bror och hans familj.
Det tog tvärstopp redan efter en timme.
Fy så himla dåligt han mådde.
Det började med en språngmarsch till Helix. Ett åk med den och han blev aldrig människa mer den dagen.
En släng av åksjuka kanske. Men så allt annat. Intryck, högljutt, mycket folk, ljud överallt, värmen mm Listan kan nog göras lång.
Han berättade själv att det har böivit värre och värre med åren det här med att vara på Liseberg. Men han har tyckt att det roliga har varit värt det. Det roliga har förr tagit överhanden.
Inte i år.
Vi försökte hålla honom på lite lugnare platser. Vi delade upp oss så en av mig eller maken var med honom och de andra fick åka vad de ville för glatta livet.
Till slut gick det inte längre. Så maken o sonen fick checka in på hotellet i förtid så han fick chansen att vila och komma ifrån.
Fy så jag led med honom.
MIn kropp började nästan också att må illa.
Jag tar in hans känslor så väldigt inne i mig att det knappt går att hantera.
Jag ville inget hellre än att dagen skulle gå och det skulle vara dags att få gå och lägga sig.
Som tur var, var det makens bror och familj som var med oss. De vet och har nu denna sommar verkligen fått se hur sonen mår och hur vi får anpassa vårt liv efter honom.
Annars har farbror varit en av de som inte har "sett nåt för han är ju så intelligent eller trevlig".
Farbror och hans familj var hur lugna som helst under hela dagen och märkte även de hur sonen fick kämpa sig igenom timme efter timme.
En dag som tillslut ändå slutade med en tidig incheckning på hotellet.
Men lillebror hade en bra dag med sin kusin.
Och det är jag glad över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar