Isoleringen

Känslan av att som snart 43 årig vuxen kvinna inte kunna umgås med vem jag vill, när jag vill, hur jag vill tär på mig inifrån. Att  ha en 16 åring som kräver ständig aktivering är så totalt slitande och tärande att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen.

Den här semestern har sonen varit runt mig i princip hela tiden. Med några dagars frist då han var hos farmor o farfar på landet.

Är jag i köket står han och trampar bredvid. Sitter jag ute på altanen kommer han smygande. Han går inte och badar om inte jag eller pappa följer med. Han har inte spelat tv spel på hela sommaren. Han har möjlighet att surfa på sin iPad men gör inte det i rädsla för att surfen kan ta slut. Han som ALDRIG har överskridit sin gräns nånsin. Medan brorsan har surfat bort all sin surf med tio dagar kvar till påfyllning flera ggr.
Åker jag o handlar följer han med.
Igår ansökte jag familjen om att få rast. Från allt och alla. Jag önskade mig bara en helt ensam timme på stranden. Utan nån som helst sällskap. Det var ok.

Och all  denna sk förföljelse, jag har inget bättre ord för det faktiskt, har gjort att de fåtal ggr han faktiskt sätter sig framför tv:n ensam gör att jag får jättedåligt samvete för att jag inte gör honom sällskap.

Helt sjukt vad familjen låser sig.

Annars ringde Hab när jag stod i en grässlänta i Göteborf och tittade på fotboll förra veckan. Då ville hon diskutera sonens svårigheter angå läkarintyg för ansökan om vårdbidrag. Hallå! Jag står i en grässlänt och tittar på fotboll!!
"….jaja, men några frågor kan du väl svara på iallafall?"

Det var inte lätt kan jag säga. Att koncentrera mig och komma på allt och alla saker som inte funkar sådär påötsligt.
Jag bad henne skicka hem intyget för påseende, men se det gick inte. För "när väl handledaren har signerat så är det för sent!"

Men be henna att inte signera det ännu då!

Jag svarade så gott jag kunde. Men som ni säkert förstår så blev inte maken särksilt nöjd över det. Han anser helt utan att ens ha sett det att det är "helt ofullständigt". Alltså litar han inte på det jag har svarat.
Utan han ville ha några dagar till på sig. Så vi skulle kunna diskutera han och jag, och sen skicka tilläggen tillbaka till HAb. Och det har ju inte gått särskilt bra. Att kunna prata på tu man hand. Med en 16 åring som hela tiden finns på en armslängs avstånd.

Efter några mail-konversationer så löste vi det som så iallafall efter att hon på Hab måste ha tröttnat på mig, och alla samtal och mail, att hon skickar hem det signerade intyget hem till oss för påseende. För det är tyvärr redan sigenrat och klart, pga alla semsteritder.
"Och så får vi lösa det om ni har några ändringar…"


Jaha…

Och av olika anledningar har vi idag fått lämna sommarstugan i förtid pga sonens mående och alla hans skäl och anledningar till att livet känns en aningen tufft just nu.

Vårt liv kretsar som vanligt kring sonen och hur han mår.