Tips mottages tack

Just nu en period där jag har alldeles för mycket att tänka på känner jag. Kroppen är helt slut och huvudet är ännu mer slut.
Vilket självklart visar sig i en förkylning som är en ren och skär urladdning. Lyssnar jag inte på vad jag själv säger till mig så visar min kropp sina signaler på att det är dags att ta det lugnt. Genom att bli sjuk.

Jag har en nära och älskad vän som just i detta nu håller på att supa ihjäl sig själv och bort sin lägenhet. Hon har haft det jobbigt i flera år, det vet jag alltför väl. Men hon ska klara av sina egna bekymmer har hon tydligt talat om för både mig och sina andra vänner. De få vänner hon har kvar vill säga. För hennes supande har gett konsekvenser som hon inte kan hantera. Hennes val och beslut ger konsekvenser som har gjort henne arbetslös, hon har fått jobb efter jobb men sagt upp sig då det alltid har varit fel på arbetsgivaren,  och snart familjelös. Inga pengar nånstans och hennes föräldrar har "hjälpt" till att betala efterssom de inte vill se sin dotter hemlös och inte vill se sina barnbarn utan mamma. Men deras betalande genom åren har bara skjutit fram hela den här processen som det så gärna gör när man är medberoende och bara "vill väl" för den man älskar och man tror att man hjälper till. Nu sen ett halvår tillbaka har de inte betalat en endaste krona vilket gör att mor och dotter inte pratar med varandra längre, för nu "bryr sig" inte mamman längre enligt min vän, och vilket har gjort att min vän har flytt till sin sommarstuga kring Siljan. Och nu för ett par veckor sedan fick jag reda på att hon veckan efter midsommar har försökt att ta livet av sig med hjälp av piller. Hennes 18 åriga dotter hittade henne och fick ringa ambulans.

Hon har gömt sig i stugan i två månader och har inte kunnat betala en endaste räkning vilket betyder att el och värme i lägenheten är avstängd och inga lån eller hyra är betald på flera månader. Hon har gömt sig och bara väntat på att banken ska ta lägenheten i från henne. Hon är helt initiativlös, orkeslös, livslös, apatisk mm. Hon har haft alkoholproblem i flera år vilket var den störste faktorn till att hon skilde sig från sin man och barnens pappa för ca 8 år sedan, "för hon ville inte att nån annan skulle bestämma om hon fick ta ett glas vin eller inte. Det ville hon minsann bestämma själv!"

När hennes självmordsförsök uppdagades för mig vändes hela världen upp och ner. Herrgud! Så dåligt trodde jag inte att det var, men det var hon själv som berättade detta för mig. Jag var tvungen att agera. Ringde till hennes föräldrar som inte visste nåntingom självmordsförsöket. Däremot berättade de för mig att det var inte första gången 18 åringen hade behövt ringa ambulans. Det hade hon fått göra även under våren.

Jag ringde hennes exman. Jag ringde hennes andra vän som finns kvar. Och nu händer det grejer. Men vad jobbigt det är. Rent mentalt orkar jag nästan inte.
Jag är rent ut sagt skitttrött.
Skitttrött på att försöka hjälpa nån som inte vill hjälpa sig själv. För det går inte. Hon vill jättegärna ha hjälp med att sälja lägenheten och packning av den. Men att ta tag i sitt drickande, det tänker hon inte göra. För hon tänker minsann inte gå till socialen.

På fredag är det tänkt att jag ska åka upp till henne och hjälpa henne för att få lägenheten fotograferingsvänlig inför mäklaren. Men jag vill inte. Jag vill inte hjälpa henne med att sälja lägenheten om hon inte tar tag i allt det andra också. För jag vill inte bidra till att hon ska kunna fly till landet och supa upp de pengar hon kommer att tjäna på försäljningen.

Jag behöver alltså fronta henne igen. Igen och igen. Jag gör inget annat känns det som.
Hur ska jag få henne att förstå att hon behöver all hjälp i världen??

Har ni några tips....