Vilken insikt

Att känna sig misslyckad.

Att känna att man vill så himla mycket, men att man på samma gång nånstans känner att man på nån nivå inte orkar. Inte fixar det.

Man försöker så otroligt hårt och länge, men känner nånstans att man inte klarar det. Har inte förmågan.

Flera gånger. Flera år.

Då kommer en känsla smygande. Vare sig man vill eller inte. En känsla av personligt misslyckande.
Och att befinna sig i en ständig känsla av "personligt misslyckande" är inte särskilt hälsosamt överhuvudtaget. För nån del av kroppen. För jag är av den tron att mår inte själen bra så mår tillslut inte kroppen bra heller. Och ibland är det omedvetet lättare att tala om för folk att manhar ont i ryggen ist för att tala om att man har ont i själen. Liksom lättare att ta på. Att förklara. Lättare att prata om.

Sonen har befunnit sig där länge. Han har likt många med NPF-problematik levt med den känslan under många år.
Igår när vi pratade kom han fram till nästa steg. Han tog det till nästa nivå.
Han känner en sorg. Över att ha kommit fram till att hans liv ser ut så här. Han har öppnat sina ögon på ett helt nytt sätt och kan reflektera över sin egen livssituation. Och nu känner han en sorg över att hans diagnos kan påverka honom så till den milda grad att han inte ens kan göra sånt som han verkligen älskar.
En enorm insikt. En aha-upplevelse hos honom.
Saker och ting är inte hans fel. Att han inte fixar livet så lätt som han önskade. Han är inte "dum i huvudet". Det finns en orsak. Han har inte samma förutsättningar som alla andra.

Genom att ha den insikten om sin egen situation har han kommit långt. Det är först när man är medveten som man är kapabel till att göra egna förändringar. Och det gäller ju alla människor. Även oss utan diagnos. Det är först när man är medveten om saker och ting som man kan ändra på saker och ting. Framförallt göra förändringar hos sig själv. Tex genom att minska sina egna krav på sig själv.

Den här sorgen som han faktiskt känner är en bit på väg, tror jag.
Precis som för oss föräldrar. Vi har också gått igenom, eller går fortfarande igenom, ett sorgearbete över det som inte blev.
Och det sorgearbetet måste få ta den tid den behöver.
Jag tror inte man kan skynda sig igenom den perioden. Man kan stoppa insikten under mattan, men på nåt sätt så kommer det att pysa ut. Kanske i andra former bara. Bara man inte stannar för länge i sorgen.  Det hjälper föga att bli bitter. När man har sörjt färdigt är det dags att gå vidare. Och då är det nog inte långt kvar till acceptansen. Man accepterar sig själv och sin situation.

Igår hade vi ett fantastiskt samtal, jag och sonen. Som vanligt i bilen. Bara han och jag.
Lugnt och sansat.
Jag hade orken att ta emot. Han hade modet att prata. Han var mottaglig även av det jag hade att säga.

Det här är ju otroligt viktigt att även pappan får ta del av så jag frågade sonen när vi kom hem om det var ok att ta ett till snack. Tillsammans med pappan denna gång. Och det var det.

Så när lillebror tog sin dusch efter träningen passade vi på.

Jag började samtalet. Sonen fortsatte. Pappa lyssnade. När vi har dessa snack, vi tre, är det väldigt lätt att pappa liksom "tar över" hela samtalet och talar om för sonen hur han ska tänka och göra istället. Han är mindre bra på att endast sitta och lyssna. Men nu gjorde han det. Han lyssnade.

En bra stund.

Jag är så himla stolt över sonen. Nu kämpar vi vidare från här.