Nu mailar vi igen.

Efter två veckor i skolan är det nu dags igen.

Sonen känner oro och är stressad över saker som han inte förstår på lektionerna. En lab som han har gjort med två andra killar som blev alldeles tokig vilket medförde att påföljande labrapport inte heller blev korrekt.
Och på onsdag ska dessa labrapporter delas ut i klassen och rättas av klasskamrater. Detta stressar sonen nåt oerhört.
Jag bad honom ta kontakt med de andra gossarna, som då sitter i liksom samma båt, men det går inte för sig. Det går bara inte. Han kan inte det. "De är inte lika oroliga. De bryr sig inte. Det är bara jag som bryr mig." Etc etc. Jag frågade honom hur han kan veta det då han inte ens har pratat med dem.......
Det är just det här. Att fråga andra. Kolla med andra elever. Det är helt uteslutet.

Då kommer han hem till mamma. Som ska fixa. Och mamman som har jobbat kväll och inte var hemma förrän 21.30. Men han hade förvarnat i telefonen innan. Att sitta i bilen på vägen hem och veta att det här ångestsamtalet väntade hemma med sonen i soffan. Det stresspåslaget är inte särskilt hälsosamt.

Efter ett låååångt samtal är nu mailet iallafall skickat till Naturkunskapslärare. Förklarat läget. Oron hos sonen. Stressen. Viljan att göra sitt bästa. Men inte ha förmågan att be om hjälp.

Ett mail till mentor hann vi också med. Rektor har varit fantastisk med att ha gamla och kända namn i sonens klass. Enbart för vår killes skull. Utom i just franskan. Alla andra läser spanska. Där han inte känner nån. Alls. Som han mår uruselt av. Dessutom gillar han inte ens franska, men var tvungen att läsa det utomlands då inte spanska fanns som alternativ. Det som han hade läst i sexan och sjuan innan. Och nu skulle han vilja ha spanska igen. Men då går hans kompisar i steg 3, vilket inte sonen kan. Så om han skulle byta till spanska steg 1 så blir han ensam iallafall. Rörigt?  Ja, en aning.
Kontentan är i vilket fall som helst att detta är otroligt ångestframkallande.
Så pass att jag har lovat att ringa mentor imorgonbitti.

I samma mail skrev jag att jag hämtar honom en halvtimme innan skolan slutar i morgon för att han ska vara hos sin psykolog klockan 16.00.

Nu är klockan 23.04.
Har lovat att hålla mig vaken tills sonen har somnat.


All kärlek.