Ett steg i taget.

Nu har det hänt två gånger den här sommaren.

Jag och maken har kunnat gå på fest utan att ha fixat "barnvakt" till killarna.
En sak som våra föräldrarvänner har gjort i flera år. De har kunnat gå på fest och vara borta i flera timmar åt gången.
Det har inte vi kunnat göra.
Vi har alltid behövt ha nån vuxen hemma eller så har sönerna sovit hos farmor och farfar.

Ibland har vi till och med, eller faktiskt ganska ofta, tackat nej till bjudningar då vi inte kunnat lämna barnen.
Med kommentarer om att vi är tråkiga och osociala.

Med åren har killarna vuxit och är nu 14 och 16 år gamla. Nu är de i den åldern att det inte lämpar sig med en "barnvakt". Man skaffar inte en sådan helt enkelt till en kille på 16 och till en kille på 14.
Den yngre har kunnat ta hand om sig själv ett tag, men han har inte velat vara ensam och ha hela ansvaret för storebror. Han har väl nåsnstans känt att det hade blivit hans ansvar även om vi aldrig har uttryckt det så.

Men nu har det hänt. Två gånger dessutom.
Jag och maken var på ett bröllop i slutet av augusti och killarna klarade sig galant. Inte ett sms. Inte ett samtal. Jag ville inte väcka den björn som sov heller så jag ringde väl "bara" två gånger under kvällen.
Jag lyckades slappna av och ha roligt och den kvällen gav mersmak.
När vi kom hem mitt i natten sov de som stockar.

Igårkväll var det dags igen.
Vi var på fest och killarna hade fixat sin kväll på varsitt sätt. Lillebror var och kollade på hockey med farfar först. Blev sedan hemförd och efter ett tag dök hans kusin upp som skulle sova över.
Storebror skulle vara hemma hos en kompis vars föräldrar också skulle på samma fest. De skulle vara barnvakt åt kompisens lillebror och lillasyster.
Han cyklade hem nån gång vid 23 hugget.

Och igår ringde jag inte en enda gång. Skickade inte ett enda sms. Och min telefon var tyst den med. Inga samtal, inga sms.

Så himla stolt jag är över mina söner.
Det har tagit tid, det har tagit väldigt lång tid. Men det har det varit värt.
Vi tar ett steg i taget.