Vardagen är det som är livet

Idag har jag i det tysta tyckt så synd om min son. Som så många gånger.

Jag har lidit så med honom. Och lider så.
 Jag har lyssnat medan denna kämpe har berättat. Berättat om sin dag idag. Som är så lika alla andra dagar. Som faktiskt är hans liv. Hans enda liv här på jorden och han får slita så hårt. Kämpa så mycket. Lägga energi på saker som i många andras ögon är rena bagateller. Men som i hans liv och den värld han lever i är så tuffa hinder att komma över.

Jag hittade honom liggandes på sin säng när jag kom hem från jobbet. Kolsvart i rummet förutom skenet från  hans iPad i hans ansikte. Jag satte mig bredvid honom. Då såg jag i ögonvrån hur matteboken låg uppvikt på skrivbordet med räknehäftet alldelels intill.

Matten får han slita hårt med. Han och pappan satt igårkväll. Länge. Idag skulle han fixa det själv. Försökte. Gick inte.

Han fortsatte berätta.

På idrotten imorgon ska de till ett motionscentrum i stan och ha utegympa. De behöver således transportera sig själva via sina egna fötter till detta ställe, en promenad på ca 20 minuter, där de sen ska springa fem km eller gå stavgång.
Bara genom vetskapen om denna förflyttning från skolan till ett nytt, annorlunda ställe, ger honom ångest och stresskänsla. Samma sak förra veckan. Därför vet han redan nu att all den energi han behöver för att överleva denna förflyttning gör att han kommer att enbart närvara fysiskt på lektionen innan. Psykiskt är han inte där och det ger honom ännu mer ångest och stresspåslag för han vet hur mycket han kommer att missa av den lektionen.

Väl på gympan känner han stress över pressen att prestera så bra som möjligt, men ändå inte ta ut sig för mycket, för då är han rädd att inte orka med lektionen efter. Och den lektionen komemer i vilket fall som helst att vara tuff för då har han gjort av med så mycket energi på alla förflyttningar och allt detta stresspåslag som det har gett honom.

Hans stamning och skenande tal blir allt mer skenande för varje dag som går. Det blir allt svårare för andra att höra vad han säger och han får börja om från början så många gånger att han till slut iblnad inte orkar fortsätta prata.

Att se denna ångestfyllda lilla varelse ligga på sängen och hakan som darrar, med ögon som skriker efter hjälp. Det gör så ont. Jag blir så ledsen. Det stryps till nåt inom mig som inte går att beskriva. Han är 16 år. Han är så bräcklig och skör, samtidigt som han är den starkaste och tuffaste människa jag känner.

Vi skulle på utvecklingssamtal senare under eftermiddagen. Han skulle efter det vidare på fotbollsträning.
Så han tog cykeln och ställde den vid fotbollsplanen och jag hämtade upp honom där för vidare färd mot skolan. Efter samtalet skulle jag köra honom direkt till träningen. Den skulle han senare ta hem efter träningen.
Jag kunde egentligen alltså ha tagit hans fotbollsväska i bilen. Men han satte den på ryggen med orden:

"Jag måste ha nyckeln med mig för att låsa cykeln där nere. Och jag har nyckeln i väskan".

Han med sin nyckelfobi, eller metallfobi, kan inte som vilken människa som helst bara ta nyckeln i handen och dra i väg.

Han behöver alltid och hela tiden hitta på egna strategier för att överleva sin vardag.

Den vardag som är hans liv.