Gör jag nåt fel, mamma?

En kväll med samtal.
Sonen märker att ingen av hans kompisar skickar sms till honom. Det är alltid han som skickar till dem. De svarar honom men skickar aldrig liksom först.
Han undrar om han gör nåt fel. Om han säger fel saker. Gör fel saker.
Han vill ha kontakt. Men ändå inte.
Han vet inte hur man gör. Vad man säger. Vad man gör. HUr man säger.

Vad ställer man för frågor till en människa för att verka intresserad fast man inte är det? Bara för att kanske visa att man vill vara kompis. Vad ställer man för följdfrågor när man har fått ett svar?

"Vad ska jag säga och när ska jag säga vad? När är det lämpligt att säga vissa saker och när är det lämpligt att säga andra saker? När är det lämpligt att vara ärlig? När är det lämpligt att kanske "dra en vit lögn"? Vad är en vit lögn? Va, ska man ljuga?"

Det sociala är tillsammans med ångesten abslout det svåraste att kunna hjälpa honom med. Som anhörig. Som mamma.

Han vet inte innerst inne om han VILL vara med kompisar, tror jag. Men han vill ändå att de finns. Han vet att det är normalt att ha kompisar. Han funderar på om de träffas utan honom. Då skulle han bli ledsen. Men han vill ändå inte träffa dem på helgen eller efter skolan. "För  jag orkar inte och är så trött, förstår du mamma". Han vet att vi, hans föräldrar, vill att han ska ha kompisar. Egentligen kanske det är det som är problemet? Att han vet just det. Skuldkänslor mot oss....

Men nånstans har han ändå sina funderingar på om han är normal eller inte.
"Det skulle vara bra och få den där diagnosen snart, mamma. Så jag kan få förklara för mina vänner att jag försöker men har lite svårt bara".

Och då kanske hans föräldrar skulle fatta......

Mitt hjärta blöder.