Mobbing

Av olika skäl och anledningar så finns det barn som är dumma mot andra barn.
Som utstuderat har letat fram nån som de helt sonika själva tagit sig rätten att göra tillvaron så jävlig som möjligt för.
Barn som får andra barn att gå till skolan med ont i magen eller med en ångest som äter upp individen inifrån.
Där skolan kräver att barnen med just denna jävliga tillvaro ändå ska till sin sk arbetsplats och stå ut i vissa fall åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan, år ut och år in med orden:
"Vi har ingen mobbing på vår skola. Ditt barn är inte utsatt för nåt."

Vår kille har varit utsatt för detta. Från början helt utan vår vetskap. För han sa ingenting själv till oss.
Det var när en annan mamma ringde och berättade vad hennes barn hade kommit hem och berättat för henne som vi blev medvetna om denna vardag som vi skickade vår kille till.

Såna samtal, från andra föräldrar som vill göra skillnad. är guld värda. Självklart otroligt jobbigt att ringa det samtalet till en förälder vars barn blir utsatt för saker som inte är ok. Och självklart är det ännu tuffare att som mamma motta detta samtal om att just mitt barn är mobbat.
Men så bra det kan bli när föräldrar samarbetar med varandra.

Det jag fick höra den där eftermiddagen när sonen gick i femman var att han hade tagit sin matbricka i matsalen. Fått sin mat och hade tänkt sätta sig vid ett bord där tre andra killar redan satt.
Så fort han hade satt sig så reste sig två av de andra och gick till att annat bord med orden:
"Här kan man ju inte sitta. Vem vill sitta bredvid det där äcklet?"

Den enda killen sam valde att sitta kvar frågade min son hur han bara kunde låta det vara. Hur han liksom kunde vara så lugn inför det påståendet.
MIn son hade enkelt svarat denna kille:
"Man vänjer sig!"

Och det var det som denna kille hade berättat hemma för sin mamma.
Jag grät.
Hon berättade att hon redan hade berättat för deras klassföreståndare. Killarna hade blivit inkallade till läraren. De hade lovat att gå hem och berätta för sina föräldrar och sen ringa hem till oss och be om ursäkt.

Den ena killen gjorde precis det. Ringde senare under kvällen och bad om ursäkt.

Men den andra har vi inte hört nåt från ännu. Sex år senare.
Däremot så hade den familjen ringt hem till "mamman vars barn hade skvallrat" och skällt ut denna mamma och frågat hur hon kunde göra på det här sättet. Hur hon kunde tro att hennes son skulle kunna göra på det där sättet?


Samma barn som "skvallrade" har även berättat fler saker. Bland annat spelat in en videosnutt med sin telefon där min son blir nerslagen av en av dessa killar. Utanför ett klassrum i väntan på att läraren ska komma slår han ner min son som med ryggen mot denna kille bara tar emot liggandes på golvet. Ingen annan gör nåt.

Denna film fick vi.
Gav den till lärare.

Andra småsaker som skedde hela tiden kom fram.
Vid utflykter tex. Att gå framför dessa killar på trottoaren och känna hur de försöker sparka av skorna på hälen.
Krokben. Ord. Blickar.

Allt detta i en skola där mobbing inte förekommer.