Så tacksam

Andra mötet för storebror med sin alldeles egna psykolog idag.
Jag hämtade honom tidigare i skolan för att han skulle vara på plats i tid klockan 16.00.

Och jag är såååå tacksam för den här människan som förstår min unge. Som lyssnar och som kan förklara för mitt barn att det han tänker och känner inte alls är tokigt.
Även om jag och pappan i alla år har talat om det för honom, så känns det så otroligt skönt med en ny röst. En ny röst som sonen kan lita på.

Idag ville sonen prata om det som han själv har gett ett eget namn: "Kronisk hemlängtan". Han har alltså väldigt svårt att åka hemifrån på bortamatch eller följa med typ farmor till landet osv. Han fixar inte gärna såna situationer.
Den känslan gör att hans vardag blir väldigt begränsad och det medför även att resten av familjens sociala liv blir lidande.

Efter 45 minuter kom psykologen och sonen ut från rummet idag. Sonen såg faktiskt en smula lättad ut.
De tog i hand och vi åkte därifrån.

Det tips som kom från coachen idag var att det är väldigt viktigt för sonen att "acceptera att tanken finns där". Finns acceptensen för sina egna tankar så förenklar det hela tillvaron tillslut. Acceptera tanken, veta att den finns där, men inte låta den bestämma. Ta kommandot själv. Inte världslätt alls.
Men en bit på väg. Långsamt. Men på väg.

Tacksamhet.