Då ska allt vara klart. Han ska ha ätit middag, läxorna ska vara gjorda, han ska ha tränat och han ska ha hunnit duscha. Han ska helt enkelt känna sig "klar".
Förutom de kvällar han har fotbollsträning, då kommer han hem en aningens senare.
Då, när allt är klart, ska vi se på tv tillsammans en liten stund. Sen är det dags för kvällens fika. Ett otroligt viktigt inslag. Får inte glömmas eller missas what so ever. Han tar ett glas juice, jag tar en kopp te ibland, maken ingenting och brorsan tar ett glas juice han med. Om han är hemma. Det behövs inget att äta till, typ en kaka eller så. Bara att vi dricker nåt. Tillsammans. Inte var och en för sig.
Jag får helst inte springa omkring och göra en massa annat under tiden. Utan vi ska verkligen sitta i soffan. Så jag ska ju helst vara "klar" jag också då. Vilket inte alltid går såklart. Då säger han alltid:
"Spring inte omkring sådär, mamma. Kom och sätt dig nu!"
Ikväll behövde jag hans hjälp. Jag behövde hans starka armar för att kunna hjälpa mig att bära en gammal tv som vi har fått av några vänner. Den skulle hämtas ikväll. Vilket betydde att vi inte skulle vara hemma förrän vid 19.30. Och att han skulle inte ha hunnit duscha.
Han trotsade sina vanor och följde faktiskt med mig i bilen.
Vi kom hem 19.40.
Satte oss isoffan. Kollade det sista på Farmen.
Sedan gick han ner till duschen. På vägen sa han:
"Det här känns verkligen inget bra. Jag gillar det inte!"
Han duschade klart. Kom upp.
Det var fotboll på tv. Jag ville inte kolla på det. Kände att jag hade chansen att slippa nu när pappan kunde titta med honom. Jag tänkte gå in i sovrummet och hoppa ner i sängen bland rena lakan och kolla på nåt annat. Nåt osm jag valde själv. För en gångs skull.
Då hördes från vardagsrummet:
"Men ska vi inte fika?? Vi ska väl fika, mamma?"
Självklart ska vi det, svarade jag. Så ut i köket, fixa fram lite juice.
"Mamma, du sitter väl här? Med oss?"
Och här har jag så svårt.
HUr mycket ska hans rutiner få bestämma över oss andra? Eller för mig rättare sagt?
Hans pappa gör i och för sig som han själv vill på kvällen. Han tänker inte alls på sonens rutiner. Eller det kanske han gör. Men han bryr sig inte om det. Vill han se nåt annat så gör han det. Vill han gå och lägga sig gör han det.
Jag kan inte.
Kanske just därför. För då vet jag att sonen blir ensam. Eller att han känner sig orolig över att kanske bli ensam, för han vet själv att pappa lämnar när han känner för det.
Livets hårda skola.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar