Planering inför fjällen

Killarnas fjällenresa närmar sig med stormsteg.

Idag har vi varit i stan och inhandlat diverse utrustning som de behöver ha med sig för en vecka i backar och med eventuell kyla. Inhandlingen gick bra och båda killarna var väldigt tillmötesgående och villiga att både prova och gå i affärer.

I onsdags var jag och maken hemma hos farmor och farfar för en liten träff angående sonen och denna resa. Han har så oändligt många tankar och känslor kring detta och jag ville att farmor och farfar ska vara medvetna om det så gott de bara är kunniga att ta in. En träff utan sonens medvetande.
Tex:
Nu är det helt klart att det blir fyra tonåringar som ska hänga med upp till fjällen. Den fjärde bestämde sig inte förrän denna veckan. Och det är självklart helt ok att hen följer med också. Men det satte griller i huvudet på våran kille som genast undrade hur de nu ska placera sig i alla bilar på vägen upp. För nu är de en för många i farmor och farfars bil. Och han kan inte åka i nån annans bil, typ i nån av de andra två bilarna som också ska uppåt där hans fastrar ska åka i varsin med sina familjer.
Det här behövde farmor och farfar ha vetskap om, kände jag. Sånt som andra enkelt kanske kan lösa på plats, det behöver han veta i förväg.

Ett annat exempel är hur de ska placera sig i stugorna för att sova. Hur de ska planera kvällarna med mat och samvaro etc. Sånt här som farmor och farfar aldrig har behövt att tänka på tidigare. Utan bara löst allt eftersom.

Jag kände att de behöver vetskap om hur han fungerar och hur viktigt sånt är, sånt som andra bara tar för givet. Eller inte ser som ett problem.

Maken gick efter en stunds övertalande med på att fixa till ett möte med sina föräldrar ang detta.
Mötet gick bra.
Mina svärföräldrar vill väl och att de inte har "rätt" glasögon för att kunna se det deras barnbarn behöver är svårt för dem.
När krisplanen är klar ska vi presentera den även för dem.

I lördags kom sonen med ett eget initiativ.
"Efter gymmet idag åker jag hem till farmor för att snacka lite fjällen med dem. Jag har lite frågor som jag behöver svar på."

Sagt och gjort. Han tog cykeln hem till dem. Åt lunch och pratade.
När vi fick reda på att han hade bjudit in sig till dem ringde maken sin mor och berättade att vår "krisplan" inte var klar ännu, men att sonen ändå ville komma förbi en sväng.

Han kom hem igår och var på gott humör.
Sittplatserna inför bilreasan är nu bestämd och den bestämmelsen gjorde inte alla inblandade lika glad. Så kan man säga.
Den kusinen som bestämde sig i sista sekunden för att hänga med får åka i en fasters bil på vägen dit. Och vår lillebror får åka i den bilen på vägen hem.
Vilket inte föll i god jord hos lillebror.
"Varför ska alltid jag behöva göra det tråkiga bara för att brorsan inte klarar av det?"

Den frågan är inte så rolig att få som förälder.
Den frågan är inte så rolig att behöva ställa som lillebror. Eller att behöva känna den känslan som brorsa.

Jag och maken har haft en stund med lillebror i soffan nu ikväll medan storebror har varit på sin träning.
Lillebror är en vettig kille, som innerst inne förstår innebörden. Att storebror mår dåligt av olika saker och att vi andra inte alls skulle vilja byta vårt välmående mot hans ångest. Egentligen vet han allt detta.
Men han känner iallafall att livet är orättvist mot honom då och då.


Livets hårda skola.