Så olika fast de är stöpta i samma form liksom

När storebror skulle börja gymnasiet hade vi full kontakt med olika rektorer för att kolla olika skolor osv.
Allt skedde först från vårt dåvarande land. Via mail och telefon. Under vårterminen i 9:an åkte jag och barnen över till Sverige för att göra studiebesök i olika skolor.

Vi tog reda på var hans kompisar skulle gå. De som han hade fortsatt kontakt med under våran utlandsvistelse, de som faktiskt till och med var och hälsade på ett par gånger. Vi tog reda på Vilka program som gällde för dem och vilka skolor de hade tänkt att gå på. Allt detta utan att sonen själv visste nåt.
När  vi hade fått allt det klart för oss så pratade vi med sonen om vad han själv ville.
Han berättade sina tankar och han var väldigt tydlig med att det viktigaste för honom var att få vara där hans vänner var.
"Då fixar vi det!", svarade jag och maken.

Det hade visat sig att de flesta i hans umgängeskrets hade valt samma program på samma skola. Utom en. Men det programmet var aldrig på tapeten.
Så allt handlade om var den stora gruppen killar hamnade.

Vi tog kontakt med rektor, som visade sig vara en fantastisk människa och rektor, tog emot sonen med öppna armar. Trots alla krav vi ställde och alla önskningar vi hade.
"Vill er son gå i min skola, så ska jag göra mitt bästa för att det ska bli så bra som möjligt!"

Resten är historia.
Han fick börja med sina kompisar. I en grupp där han kände tre-fyra killar redan. Alla som han umgicks med. Som han fortfarande umgås med. Och de är allihopa helt ointresserade av att festa, trots att flertalet av dem nu har fyllt 18.
Han vet numera att vi hade en stor, stor del i allt detta. Vi har valt att berätta det för honom, så att han känner att vi verkligen gör allt i vår makt för att han ska kunna ha en så bra skolgång som det bara är möjligt. Att han känner att vi tillsammans faktiskt har rätt så mycket som vi kan påverka.

Nu är det lillebrors tur att börja gymnasiet.
Vi har pratat väldigt mycket om hur han tänker och känner inför detta, och vi har kunnat springa på olika Öppet Hus under höstterminen i nian, nu när vi bor i Sverige.
Han har nu tills lut valt skola. Programmet var han stenklar över redan från början. För honom har det varit svårt att välja rätt skola.

Igårkväll sa han plötsligt:
"Mamma, jag och Janne har bestämt oss för en sak!"
Ok, vadå, svarade jag.
"Eftersom vi ska gå i samma skola och valt samma program så har vi bestämt oss för att maila rektor om att vi vill gå samma klass!"

Gör det, sa jag, vilken himla bra ide'!!

(Janne är en fotbollskompis som han har kommit lite nära under sista året.)

Här händer det saker och ting på egen hand. Här behövs inte mamma eller pappa.
Han ser till att klara sig själv.