Så ledsen igår.
Lillebror var verkligen riktigt ledsen. Och besviken. På sin nya klass och på programmet han hade valt.
Ingenting var bra. Över huvud taget.
Han var tjurig, irriterad, arg och inte så trevlig i tonen här hemma skulle man kunna säga.
Både jag och maken hade pratat med honom i telefonen under dagen och det var pappan som fick den stora lyckan att vara den förste att möta honom personligen här hemma.
Jag hade åkt på hans föräldrarmöte. Som tur var.
När jag ringde hem för att tala om att jag var på väg hem efter mötet sa maken bara:
"Förbered dig för ett jobbigt läge bara!"
Ok. Jag mobiliserade hela bilresan hem. Hittade styrka. Hittade mitt lugn.
Jag hörde på maken att det var akutläge.
KOm hem.
Maken berättade att de hade bråkat. Att lillebror nog mest var arg på pappa i det här läget. Maken hade försökt att prata med honom i termer om att ge hela situations lite tid. Att ge klasskompisar nån dag eller två att få visa upp sig på. Att man inte kan döma så väldigt hårt efter bara ett par timmar. Lillebror hade varit ilsken. Till slut hade även pappan blivit arg.
Jag gick ner till lillebror. "Lycka till", sa maken.
Han låg i sin säng och gömde sig.
Jag satte mig bredvid. La min hand på hans i det här läget ganska så ynkliga rygg.
Jag berättade att jag hade träffat några nya föräldrar på mötet. Jag tog fram klasslistan. Visade vilka föräldrar till vilak ungdomar som jag hade mött. Jag berättade lite om vad jag hade fått reda på om deras ungdomar.
Lillebror sa tyst, "Det jag saknar mamma är att ha en bästis iklassen. Jag vill så gärna ha en bästis som går i samma klass. Sist jag hade det var i femman. Sen flyttade vi. Och när vi kom tillbaka hamnade jag egentligen i helt fel klass för min del. Jag hade sett fram emot den här nystarten så himla mycket!"
Och jag vet det här. Han har känt sig en smula ensam. Under flera år.
Och vid första känslan igår så¨blev det bara tokigt.
Jag sa att jag förstår honom. Jag sa att jag vet precis vad han menar.
Och att en av dessa killar i den här klassen kan faktiskt vara just en sån kille som han väntar på.
Bara han ger klassen en chans. Några dagar.
Han behöver "bara" börja prata med dem. Bjuda in dem. Bjuda på sig själv. Öppna upp.
Som han gjorde för fyra år sedan när vi flyttade utomlands. Som han gjorde när vi flyttade hem för två år sedan.
Som han är så duktig på.
Han somnade tillslut.
Vaknade i morse. Åt sin frukost. Var ganska så låg. ganska så tyst.
Gick till bussen.
Och kom hem som en ny människa.
Han berättade att vid lunch hade det vänt.
Då hade han och några till suttit och pratat, chillat. Och sen dess hade de hängt med varandra.
"Och så träffade jag på William från min förra klass idag, mamma. Han var också ledsen och mådde osm jag gjorde igår. Då sa jag som du gjorde, att han ska försöka ge det en chans, att han behöver lära känna dem lite bättre bara. Han ska försöka sa han!"
Ok, underbara unge!
Otroligt vad bra du är!
Ikväll har han fixat inför den traditionella "nollningen" som de flesta gymnasieskolor här i stan har för sina nya ettor. I morgon kväll ska han ha på sig simglasögon, en vit t-shirt, en lapp som hänger runt halsen, en tandborste som hänger runt halsen och badbyxor.
Och vi har pratat omdöme, alkoholintag, att våga såga nej, inte gå med på sk kränkande behandlingar etc.
Livets hårda skola.
För både barn och föräldrar.
Så kan man säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar