Halkan gjord, trots dålig förberedelstid och mammas dåliga samvete

Idag gjorde sonen Risk 2:an på körskolan.
Vilket innebar halkbana och teori. Hela lektionen skulle ta ca 4 timmar.

Han har inte sagt nånting om detta förrän igår eftermiddag.
Då bröt han ihop.
Och jag blev så jäkla arg på mig själv för min egen dåliga planering. Varför hade jag inte tagit reda på mer information? Varför hade jag inte ringt och bett trafikskolan om att den körläraren som han har kört mest med, var den som skulle hänga med? Varför hade jag inte förberett sonen så mycket tidigare? Varför har jag varit så otroligt oengagerad i just det här?

Och bara för det så led nu sonen alla möjliga helvetes kval här hemma.

Han och en kompis hade bokat denna eftermiddag tillsammans. De trodde då båda två, så även jag o maken, att de skulle få göra detta tillsammans. Sitta i samma bil osv.
Men nej. Så var icke fallet. Eftersom de inte åker med samma trafikskola så fick de inte sitta i samma bil. För där ska man åka med den skola man tillhör. Punkt.
Även om man är där samtidigt.
Tror att det var det som var grunden till hela sammanbrottet. När han fick reda på att detta inte var genomförbart.
Han skulle således alltså göra detta med två helt för honom okända killar samt en helt ny lärare osm han aldrig hade kört med tidigare.
Ni kan kanske förstå sammanbrottets dignitet av det hela.

Fy fan så dåligt han mådde rent ut sagt.
Min son som alltså ska fylla 18 om drygt en månad satt med darrande haka och blanka ögon på sin skrivbordsstol och jag ville inte annat än bara ta all den smärta han kände inom sig över till mig. Jag ville inget hellre än bara ta över allt det onda han kände.
Känslan av att inte ha gjort tillräckligt, att inte ha tagit det här på större allvar, att inte ha legat flera steg framför som jag alltid gör annars, blev mig helt övermäktig.

Jag ville inget hellre än att skrika ut min egen frustration. Slå i väggarna av ilska på mig själv för mitt eget dåliga samvete.

Och så samtidigt känslan över att detta ska han leva med resten av sitt liv.
Vem i hela friden kommer att stötta, vägleda, hjälpa, trösta när inte vi finns i närheten?

Men han åkte i morse.
Han och kompisen tog bussen in tillsammans. Han ville inte ha skjuts, för då blir det bara ännu jobbigare att säga hej då väl på plats.
Men jag lovade att hämta honom. Och kompisen.

Hela eftermiddagen har jag gått och kikat på min telefon om han har skickat några sms. Ingenting. Knäpptyst har det varit.

Och jag lovar. Jag stod på plats på minuten exakt när han ville ha mig där.
Han hade överlevt dagen.
Han hade gjort det han skulle och blivit godkänd och han är nu ännu närmare sitt körkort.

Vi hämtade upp kompisen vid hans körskola.
Jag körde dem båda två till gymmet.

Ska snart hämta dem där.

Vilken jäkla hjälte den unge mannen är!
Sjukt stolt mamma är jag idag!