Om man inte vet vad som förväntas av en, vad ska man göra då?

Idag tar min femveckors långa semester slut.
Det som för ett ögonblick sen kändes som en evighet att se fram emot är nu slut.

Jag känner mig verkligen inte redo för att börja jobba i morgon. Låter kanske som stans i-landsproblem, men det är väldigt rörigt på jobbet just nu då hela personallaget byts ut utom jag. Första veckan så hjälper en som fanns med under våren till för att vi ska ha en till känd för barnen på förskolan.
Men sen.
Jösses.
Vill inte ens tänka på det. Faktiskt.
Då kan ni förstå vad jag känner inför de barn som behöver det där extra allt av en känd och trygg vuxen. Ni kan känna det som just nu deras föräldrar känner inför terminsstart.
Där står jag just nu.
Och ca 25 barn.

Annars har vi haft en härlig och bra semester.
Vi har mest varit i stugan och jobbat med mitt och makens sommarprojekt som vi hade tillsammans.
Att bygga en fast brygga precis intill strandkanten.
Det har gått så himla bra.
Söner med kompisar har fått hjälpa till en hel del iofs. Mest söner. Deras kompisar när de har varit med.

De har alla tjänat lite fickpengar på jobbet.

I detta bryggjobb har vi lagt märke till så mycket. Hur olika våra söner egentligen är. Vilket vi självklart redan visste. Men det har varit så enormt tydligt under detta projekt.
När storebror var med tog det tex dubbelt så lång tid att göra det man hade tänkt. Om vi ville att han skulle känna sig delaktig och nyttig. Annars var det väldigt lätt att lillebror bara tog över och storebror hamnade på sidan. Som åskådare.

Han har inget eget driv. Han tog inga som helst egna initiativ. Han såg inte det som behövdes göras. Han kunde inte se mönstret i det vi höll på med och därmed kunde han inte ligga steget före och se att just där behövdes sågen. Eller att skruvarna höll på att ta slut och det behövdes en ny kartong i förrådet.
Vi var hela tiden tvungna att tala om för honom exakt vad det var vi ville att han slulle göra.
"Nu hämtar du sågen"
"Mät från det hörnet till det hörnet"
"Spika i den spiken"
"Hämta en till bräda"

Osv.

När lillebror var med hände det saker. Han såg, han var med i matchen, han mätte, gjorde sträck, skruvade, hämtade nya brädor.

Allt detta visste vi såklart.
Men det blev så mycket mera tydligt.
Och han är själv s¨medveten. Han kände själv att han hamnade utanför i vissa fall när vi andra bara köttade på. "Ni behöver inte mig, jag kan lika gärna gå och träna istället"


Jag förstår att han inte fixade sitt sommarjobb.
Han hade ingen aning om vad som förväntades av honom. Och det fanns ju ingen vuxen som kunde hans problematik. Även om vi hade sökt handledaren i flera dagar innan hans jobb skulle börja. Men utan resultat.
MIna tankar går oavkortat till framtiden.

vad händer då?