Nu när sonen har fyllt 18 år tillhör han inte lägre Bup.
Bup har skickat en remiss till både Vuxenhabiliteringen samt vår lokala vårdcentral.
Vårdcentralen tog emot remissen. Vuxenhabiliteirngen avböjde den så länge sonen mår så pass bra som han gör.
Idag har sonen varit på vårdcentralen för ett första möte med sin nya kontaktperson. Jag hängde på eftersom det var första gången. Jag vill också ha ett ansikte på läkaren som ska ta över våran son.
Och sonen tyckte det var skönt att ha mig med.
Och det blir så mycket tydligare ju äldre sonen blir hur viktigt det är för de runt omkring att ställa frågorna på rätt sätt. För sonen svarar verkligen bara på det den andra frågar.
Så när läkaren frågade:
"Hur mår du?"
"Bra".
Eller:
"Går du i skolan?"
"Ja".
"Vad ska du bli?"
"Nåt med sport".
"Ok, sportar du mycket?"
"Ja."
"vad sportar du?"
"Styrketräning, fotboll och golf".
Inget mellansnack. Inga följdfrågor från sonen. Inga egna förklaringar på sitt eget svar.
Men läkaren tog det hela så väldigt bra. Han visste vad han skulle fråga. Han fortsatte som det mest naturliga i världen.
Han blur from nu vår nya kontaktperson och det känns bra så här efter första träffen. Han skrev ut ett nytt recept på melatonin utan några problem. Det är honom vi ska vända oss till om sonen börjar må sådär dåligt igen och anser läkaren att inte han klarar av det så skickar han oss vidare. Men vi ska alltid höra av sig till honom så lotsar han oss dit vi ska. Känns skönt.
Och så sa han till slut:
"OK, får jag eran tillåtelse att få läsa journalen från Bup. Eller förresten, fortsatte han och vände blicken mot sonen, får jag DIN tillåtelse att läsa licensmotiveringen som bup har skrivit så jag vet vad som har skrivits?"
"Ja, det får du, sa sonen, och vände sig till mig. Visst är det ok?"
"Absolut"
Nya tider.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar