Distans? Funkar det verkligen? Och det här med att ta egen kontakt.

Hur gör man när sonen själv kommer hem och larmar om att det han gör är för lite i ett visst ämne? Samtidigt som han känner att ämnet är väldigt svårt och att han inte lär sig nåt?
När han själv kommer hem och säger att han vill lära sig, att han har bara lämnat in 3 uppigfter under terminens gång, att tiden med mentorn känns helt meningslös då den tiden bara känns så himla stressig de få gånger de kan träffas och gå igenom hans uppgifter?

Ja, vi pratar om hans spanska på distans.
Ja, vi har pratat med hans mentor.

Nästa steg?

Det jag menar egentligen är nog mer att det känns som om sonen har svårt att liksom "nöja" sig. Det känns som om han ställer så oerhört stora och höga krav på sig själv. Och han ställer dessutom då precis lika stora krav på sin omgivning.
Där är han väldigt lik sin far. Kraven på andra är lika höga som på sig själv.

Samtidigt som det är väldigt svårt för oss ju äldre han blir att vi liksom ska vara länken mellan honom och läraren. så har det ju alltid varit genom åren, vi har fört hans talan om vad som han behöver och när han behöver. För han skulle aldrig göra det själv, även om han har egna idéer och egna förslag på lösning har han aldrig pratat med lärare själv om detta. Han har aldrig berättat för en lärare hur svårt han tycker att det är, att han inte förstår, att han inte hänger med, att han inte vet vad han ska göra. Jo, när vi bodde utomlands gjorde han det med vissa av hans lärare. De som hade förtjänat hans tillit.

Nu när han faktiskt är myndig och 18 år känns det lite mer kluvet för min del.
Hur ska vi få honom att våga och kunna prata med en lärare om sig själv, för sig själv? Det skulle ju vara bra mycket enklare för både honom och lärare om de två hade en sk direktkontakt. Men nej.

Men.
I morgon ska han för första gången maila sin svenska lärare. Om att han faktiskt inte förstår. Han fattar inte boken de läser och han förstpår inte uppgiften som ska vara inlämnad nästa vecka angående denna bok.
Och då har jag nu pumpat in i honom att han behöver BERÄTTA för läraren vad det är han inte hänger med på. och om hon kommer med ett förslag så behöver han vara ärlig och tala om att det inte känns bra. Istället för att hinna komna hem och bryta ihop här hemma och så får jag iallafall ta det där samtalet. Och läraren fattar ingenting för att bara för några timmar sen så sa sonen själv att allt var glasklart.

Det är jävligt bökigt alltså.