Vätternrundan är nu avklarad nästan som livets värsta upplevelse

Oj oj oj vilken resa det blev för sonen att ta sig runt Vättern.

Han var som sagt nästan lite obehagligt lugn inför loppet dagarna innan samt även under dagen i fredags. Till kvällningen kom beviset på att han iallafall var en aning stressad och nervös. För då kom de bitska kommentarerna till oss runt omkring och han var otrevlig rent allmänt mot oss allihopa i hans närvaro.

Sonens bitska humör gillades inte alls av hans pappa som hade väldigt svårt att hantera det eftersom pappans egen nervositet tog överhanden hos honom själv.
Då var jag väldigt tydlig tillbaka och sa att sonens beteende är nåt vi som vuxna helt enkelt behöver kunna hantera utan att bli arga själva. Och i just det här fallet visste vi ju alldeles tydligt var det var som stressade sonen.
Inga konstigheter i min bok.

Då tystnade pappan och la band på sig och sitt eget beteende. Pappan ville ha visad tacksamhet från sonen för allt som vi gör, inte ilska och bitska kommentarer. Och innerst inne så visste vi ju båda två att det var  hjälpen och LUGNET som han verkligen behövde. Inte ilska och bitska kommentarer tillbaka.
Jag passade faktiskt på att åka hemifrån en sväng under kvällen då jag inte fixade att vara i närheten av min man för en stund. Då är det skönt att kunna "skylla på" att jag behövde hämta lillebror efter hans match.

Klockan 00.54 drog sedan sonen, hans faster och hans gudfars fru sig iväg för sin 30 mil långa strapats längs Vättern.
Vid starten var inte jag med utan det fick pappan klara på egen hand. Och jag hade inte fått plats i bilen heller för den delen så det var liksom bara så.

Sen hade vi beställt Vätterrundans egna sms-rapportering och den pep ju till varje gång han passerade en depå längs vägen. Och eftersom vi inte skulle vara med och kolla runt loppet, sådär som vi gjorde under Vasan så kändes det som ett måste att iallafall få veta om han över huvud taget tog sig till depåerna. Ett sätt att ha lite koll iallafall.
Så även vi som inte cyklade den natten fick inte heller några sammanhängandes timmar med sömn kan man säga.

Vid halv sju på morgonen stod farmor och farfar i Fagerhult och hejade fram dem, ungefär halvvägs alltså.  Då dippade han fullständigt. Han hade ont i kroppen då hans alldeles för få mil kroppen straffade sig tidigt i loppet, han fick hemlängtan och ville "ringa farsan", han tyckte då att allting var bara så astråkigt.
Men då ryckte gudfars fru in och sa till honom att det skulle han inte alls göra. Här skulle minsann inte ringas till nån farsa. Utan nu skulle de dra iväg istället.
"Nu lägger du dig mellan mig och din faster och så åker vi NU!"

Och han lydde order.
Sen cyklade han med den dippen ett bra tag.
Och han var nog inte loppets muntergök. Så att säga.

Vi försökte nå honom nån gång under förmiddagen ett par timmar senare. (Vi hade ju inte haft nån aning om allt som hade hänt under tiden.) Då var de just vid en depå och han kunde svara. Då hade han iallafall återvänt till de levande och kände att målgången inte var så långt bort. Det var "bara" sju mil kvar.

När sen smsen berättade att han närmade sig depå för depå så kändes det som om han faktiskt skulle fixa det. Och mycket riktgt.

Efter 12 timmar och 28 minuter cyklade han in över målsnöret.
Och den kramen. Den kramen var så lång och så hård och han skakade av lättnad och jag skakade av lättnad och gråt.

Och det här var bland det värsta han nånsin har upplevt.
Det var tufft både kroppsligt och psykiskt. Han fick kämpa så stenhårt. Att cykla 30 mil är långt. Det är rent ut sagt skitlångt att sitta så länge på en sadel. Och det kan lätt bli en smula långtråkigt då man bara trampar och trampar och trampar.
Kroppen ropade stanna under flera mil. Det blev till slut en tävling enbart mot honom själv och hans eget pannben. Och då är det absolut  toppen att ha världens bästa lagkompisar bredvid sig som kan peppa, som kan stötta och som kan agera draghjälp när det behövs som allra mest.
Det är lagarbete när det är som allra bäst.

På Vasaloppet var det han som var den starka. Då var det han som fick dra sin faster. Under Vätternrundan var det precis tvärtom- då fick faster agera draghjälp åt sonen.
Och jag älskar dem båda så mycket för att de är så fina mot varandra!

Sonens egna ord efter sitt bragdlopp:
"Vätternrundan 300km check!
This was a challenge, nothing like anything I had ever experienced before. The long journey went through rain and pain, as well as joy and pure happiness. Huge thank you to my teammates (by far the best cycling team ever) and the king himself xxxxx without whom none of this would have been possible. Also a big thank you to all of you who have supported me along way. ‪#‎vätternrundan2016‬"

Nästa anhalt Vansbrosimmet.