Glädjen! Lyckan! Euforin! Stoltheten!
Tänk att det kunde bli så himla bra till slut. Tänk att vår fina kille sprang ut på den där trappan med sin vita mössa på huvudet och ett utökat slutbetyg i handen.
Tänk att han gjorde det!
Han gjorde det. Och det roligaste av allt. Han sprang ut på trappan med ett leende på läpparna. Hans studentdag blev så bra som han hade hoppats. Han mådde bra hela dagen!
Det kändes långt borta för några år sedan kan jag säga. Det kändes framför allt oerhört långt borta när psykologen på Bup drog i handbromsen när han gick i ettan på gymnasiet och var väldigt tydlig men bestämd om att nu skulle snart vår son gå in i väggen. Och ännu värre var risken överhängande att han skulle gå in i nån sorts psykos.
Absolut ingenting har kommit gratis till vår kille under dessa 13 år i skolan. Han har fått slita hund för varenda bokstav och siffra som han har skrivit ner. Nu har han haft lätt för att skriva och läsa, men han har fått jobba hårt med vad det är som ska ner på pappret. För att förstå uppgiften. För att veta vad som har förväntats av honom. För att veta vad är det som är viktigast i just den här uppgiften. För att veta i vilken ordning allt ska göras. För att veta allt helt enkelt. Och sen det tuffa i att förstå det sociala samspelet med andra på det.
Mina första minnen sen han började skolan är från när han skulle fylla sex år och började förskoleklass. Han tyckte det var oerhört tufft att bara bli lämnad ensam på skolgården på morgonen. Det blev en tuff situation för alla parter kan jag säga. Han höll sig krampaktigt runt min midja och jag fick bända loss honom med mina egna händer. Jag lämnade honom där och gick utan att vända mig om, för då hade jag brutit ihop, mot bilen och åkte till jobbet. På jobbet ringde jag till skolan efter en stund och frågade hur det hade gått.
Ibland svarade min svärmor med orden som då jobbade i samma skola:
"Du måste släppa kontrollen mer. Du är en sån överbeskyddande mamma!"
Efter ett tag blev situationen ohållbar. Och där och då började mina krav som sedan skulle hålla på i 13 år. Jag krävde helt enkelt att nån vuxen var tvungen att ta emot min unge ute på gården varje morgon. På förskolan fanns alltid nån vuxen som tog emot i hallen. På sexårs skulle han plötsligt klara sig själv vilket inte alls gick så bra. Läraren hade inte tid gudbevars att ta emot, men det fanns en extralärare till en annan kille som kanske skulle vilja hjälpa våran kille. Henne skulle jag prata med för det hade inte läraren tid med.
Tack gode gud var den extraläraren en person på rätt plats och hon tog gärna emot vår kille. Och han gick med på att bli lämnad hos henne. Det bästa som fanns var att hämta honom efter skolan och hitta ett brev i hans väska som de hade skrivit tillsammans om att morgonen hade gått bra.
Sedan dess har vi krigat. Och som vi har krigat. Eller inte vi alls faktiskt. Först jag. Maken var inte alls med på tåget de första åren i skolan. Han klev på samma tåg när sonen var runt 14-15 år. Innan dess tillhörde han skaran som ansåg att det var jag som hittade alla problem, att jag letade upp dom och att jag var negativ.
Då fick jag slita helt ensam.
Jag gick på eget initiativ till skolkuratorn för att söka hjälp. För att jag behövde bolla med nån som kunde lyssna och inte döma mig. Jag har alltid sökt den hjälp jag har känt att jag har behövt. Både innan barnen kom samt även efter jag blev mamma. För mig har det varit en styrka att våga be om hjälp när jag inte klarat av situationen på egen hand. Jag har aldrig sett mig själv som svag som har behövt hjälp i olika skeden av mitt liv. Utan stark. För att kunna bli ännu starkare.
Och den styrkan har jag verkligen haft nytta av under sonens 13 års slit i skolan.
Vi har skrikit till varandra, vi har gråtit tillammans och jag har gråtit i min ensamhet. Jag har plockat upp böcker som har flugit genom luften, jag har tröstat. Jag har hållt min hand stilla över en ryggtavla som har legat helt orkeslös på sängen, jag har hämtat i skolan. Jag har varit vaken om kvällar och nätter, jag har lyssnat. Vi har gjort läxor tillsammans, jag har till och med gjort en del läxor själv. Jag har ställt upp stolar som har vält, jag har plockat upp pennor som flugit. Jag har peppat, jag har fått krypa in under skrivbord för att dra ut honom därifrån. Jag har gått ner i arbetstid för att orka, för att finnas till hands.
Jag har strukturerat upp skoljobb, jag har rensat och sorterat. Jag har läst igenom uppgifter som ska göras i förväg för att kunna förklara det viktigaste i en text. Jag har brett hans smörgåsar när energin har gått till annat, jag har kört till skolan när kravet att åka buss har varit för högt. Jag har packat hans skolväska i många år, jag har varit föräldern som varit med på alla utflykter.
Och sen alla möten, mail, samtal med rektorer, lärare, Bup och Hab.
Jag har varit den där jobbiga föräldern som lärare och rektor har pratat om på rasterna. Under de första åren och genom grundskolan fram till åttan så var jag verkligen den "jobbiga". När vi flyttade utomlands och vi, då hade vi blivit vi, körde samma race i den skolan byttes orden från lärare om mitt varande från "jobbig" till en "mamma som ville mitt barn väl". Skillnad kan man säga, hur lärarna där valde att se på vårt agerande. De valde att se hans styrkor och på vilket sätt han genomförde sin utbildning.
Och mitt motto har alltid varit: Om inte jag krigar för mitt barn, vem gör det annars?
När han slutade Grade 9 utomlands fick han ett diplom som skolans mest framgångsrika elev utifrån sina egna förutsättningar. Skolan som var amerikansk och diplomet med texten
"President's Education Awards Program
presented to Xxxx Xxxxxx
in recognition of
Outstanding Academic Achievement"
Underskrift President Obama
I svensk skola igen till gymnasiet där en rektor visade med hela sitt väsen att han ville att vår son skulle kunna ta studenten från just hans skola efter tre år.
Och nu, 13 år efter sin skolstart.
Ungen kommer utspringandes där på trappan från skolan!
Och jag, ja......jag är så jäkla stolt!
Med ett osannolikt jävlaranamma, med ett pannben som heter duga, med en pliktotrogenhet utöver det vanliga och med en enorm vilja att ta studenten har killen till slut fixat det!
Stort grattis vår älskade kille!
Nu börjar en ny fas i vårt liv.
Men det är en helt annan historia,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar