Jag älskar dig!

Söndagkväll.


Jag ligger här i min säng.
Funderar.
Killarna ligger i sina sängar de med. Maken ligger på ett hotelrum i en annan del av världen efter att ha tillbringat helgen med oss här hemma.

I morgon ska alltså storebror börja i gymnasiet. Jag kan inte fatta att jag har en sån stor son. Jag kan inte få in i huvudet att jag har varit mamma till denna fina, unika och underbare gosse i snart hela sexton år.
När jag tittar på honom och ser att han är ett helt huvud längre än jag kan jag inte fatta att denna unga man endast var 52 cm lång när han föddes.

Och jag ligger här och funderar över att mammalivet inte riktigt blev så som jag hade fantiserat om innan jag blev mamma.
När jag var 25 år och lyckligt hade kissat på den där lilla stickan som till slut visade två sträck i displayen hade jag inte en tanke på att mitt liv som mamma skulle innebära så mycket. Så mycket av så mycket som jag inte hade en aning om.

Jag hade inte kunnat ana hur mycket livet skulle lära mig om ångest och panikångestattacker, om rutiner och tydlighet, om hur man handskas med en son som vid sex årsålder var rädd att brinna upp under nattetid, om rädslan över att kräkas varje morgon innan skolan, om hur man handskas med lärare och rektorer, om hur svårt det är att leva under tvångstankar och tvångshandlingar. Om möten med alla miljoners läkare, om att det bara går att äta ljus mat, om nycklar som är läskiga att hålla i, om blommor som är farliga, om kompisar som är svåra att behålla, om kläder som inte går att använda om det finns en dragkedja. Om trångsynta människor som inte förstår, om anhöriga som inte vill se, om kramar som inte tas emot, om beröring som inte tåls, om ensamheten som det innebär att vara mamma till en kille som inte är som alla andra. Jag kunde inte fatta då hur mycket jag skulle behöva kämpa för att min son överhuvudtaget skulle få en så bra tillvaro som det bara är möjligt.

Och jag var framför allt inte beredd på den enormt stora kärleken som bara slog ner som ett bombnedslag i mitt hjärta inför denna lilla varelse. Denna starka känsla som med ord inte går att beskriva ( Iallafall efter ett per månader när jag väl hade kommit ut ur den tröga första tiden då allt kändes som en enda stor dimma. )

Och det är tack vare denna kärlek som jag alltid kommer att finnas för honom. Jag kommer att stå där så länge han behöver. Som en håv bakom honom kommer jag att samla ihop resterna när han återigen har brutit ihop. Som ett stöd i sidan kommer jag att hjälpa honom på traven när han han har kommit en bit på väg. Som ett klotterplank kommer jag att ta emot allt skit han behöver kasta ur sig.
Jag kommer att gråta i badrummet många gånger över situationer som kommer att uppstå. Jag kommer att känna oro inför många utmaningar som han ska igenom.

Jag kommer aldrig att ha alla svaren.
Men jag kommer att vara där.

Älskade unge, jag önskar dig all lycka som jag bara kan uppbringa till din första dag i gymnasiet imorgon.

Jag älskar dig!