Det här med att en del människor har den tron att "en diagnos kan ju vem som helst få" får mig att bli så förbannad. Jag skulle vilja att de drog dit pepparn växer. Eller så skulle jag vilja att dessa människor kommer hem till mig och tar över mitt liv för en liten stund. Att de går i mina skor nåt år eller så.
För att överhuvudtaget slutligen få en diagnos krävs det att personen i fråga passerar så många olika instanser och att efter varje instans bli så att säga "godkänd" för att gå vidare till nästa process. Det tar sin lilla tid, kan jag meddela. Det tar sin lilla tid och det tar enormt med kraft och energi för alla inblandade parter.
Först få tid hos Bup, vilket inte i sig är världens enklaste. Samtal med läkare. Den läkaren ska sammanställa samtalet och skicka den vidare till remissgruppen för att se om den lilla sammanställnigen räcker för nästa instans. Remissgruppen som träffas en gång i veckan ska alltså gå igenom den lilla sammanställningen för att sedan godkänna och kolla om motivering finns för fortsatt hjälp eller inte.
Går man igenom den instansen får man ett samtal till och en träff med nästa läkare eller socionom eller kurator bestäms. Då ska man svara på en oändlig mängd frågor. Om livet som det är nu. Om livet hur det har sett ut. Alla i familjen ska svara på dessa frågor. Möten och åter möten. Om och om igen.
Sedan ska ytterligare en sammanställnig göras av allt detta materialet. Det ska skickas till remissgruppen igen, för att se om det finns ytterligare motivering för att gå vidare eller inte.
Och går man vidare i den instansen så skickas den remissen vidare från Bup till Hab. Och nu pratar vi en helt ny organisation. Som även de vill träffas för ett möte. Ett sk bedömningsmöte. Tusen frågor till om hur livet ser ut. HUr det har sett ut. Bara att sätta sig själv på replay.
Ännu mera papper att fylla i. Och skicka in. Sedan ska allt detta sammanställas för att se om materialet godkänns för att slutligen då kanske få gå vidare till en sk fördjupad utredning.
Och den utredningen kan vi i så fall få vänta ett helt år på. Vårdgarantin då, frågade vi. Vad hände med den? Men genom att vi har varit på ett första bedömningssamtal inom en månad så räknas det inom vårdgarantin. Även om sedan väntetiden drar ut på tiden.
Jag har på en månad alltså träffat fyra olika människor i olika positioner och fått berätta samma sak varje gång. Det tar på en. Det tar kraft. Det tar energi. Det är skitjobbigt.
Så här långt genom alla instanser kan jag lova att inte "vem som helst" går igenom.
Och när vi satt på det sk bedömningssamtalet och kuratorn/socionomen frågade om ärftligheten så hörde jag hur maken började att skruva på sig. Han harklade sig, tog sats och så öppnade han sig. Om sina likheter med sonen. Om att han känner igen sig så mycket. Om hur han så gärna vill vara empatisk och hur förtvivlat mycket han försöker att visa sig sådan. Men att han förstår att han inte har förmågan.
Då älskade jag honom så mycket. Ju mer han öppnade sig desto mer överfylldes jag av kärlek. Han vill så gärna, han vill så väl.
Men hur sårbar han än visade sig på Hab och hur mycket han än försöker att vara empatisk så blir det så fel här hemma.
Han gör fortfarande "fel" val i min värld. Han tar fortfarande tokiga beslut i vissa frågor.
Han har verkligen inte förmågan att föreställa sig hur det kan kännas för en annan människa.
Så jag får kämpa ensam. I många delar.
För han har "ett jobb han måste slutföra".
Han kan släppa det om jag "verkligen inte kan handskas med situationen".
Han har bara inte förmågan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar