Nyckeln är att kunna hjälpas åt.

Nu klockan 07.00 vandrade sonen iväg till bussen.
Helt på det klara med att han inte kommer att vara hemma förrän sent ikväll.

"Jag behöver ju inte vara med i flera timmar, det kanske räcker med en timme eller två, eller hur, mamma?"
"Det blir toppen", svarad jag, "du ringer när du vill hem så kommer jag direkt".

Han log till och med när han gick. Den värmen jag kände i magen just då.

Även om hans eget jobb med sig själv har varit gigantiskt för att klara av denna första vecka på gymnasiet med Nollning och allt vad det innebär, så har vi varit många i kulisserna som har hjälpt till.

Jag vill ge ett stort tack till en Rektor som har varit tillgänglig på både telefon och mail och väldigt hjälpsam och förstående. Det är tack vare en mentor som har fixat kopior på vad "fadderisterna" har planerat så vi har kunnat veta i förväg. Det är tack vare dessa "fadderister" som inte har hånats eller retats. Och så är det faktiskt tack vare lilla mamman som har varit lite av spindeln i nätet. Som har haft kontakt med alla parter, som har ringt, träffat, mailat och sen peppat, tröstat, lyssnat.

Så himla bra det kan bli när man hjälps åt.