Från ev Asperger till nåt helt annat

Vi tog tidigt i våras beslutet att jag och sönerna skulle flytta hem till Sverige i förväg och att maken skulle jobba augusti ut för att hjälpa in den nya VD:n ordentligt på ett smidigt sätt. För den mannen kunde inte komma över tidigare.

Eftersom jag är så väldigt van vid att vara ensam med våra söner så skulle det inte bli så att säga nåt nytt under solen att vara ensam under veckorna i augustimånad med maken hemma på helgerna. Skolstarten förstod jag att den kunde bli tuff och jobbig, men jag kände ändå nånstans att jag skulle kunna hantera det. Om allt var under så kallat "normala" former.

Men det blir inte så ofta så som man planerar. Helt enkelt. Det är bara att lära sig.

Det vi inte hade haft i åtanke när detta beslut togs var sonens krasch tidigare i somras och framför allt inte att  Bup och Hab då skulle vara så otroligt snabba på att stå till förfogande.
Vi hade alltså inte med i beräkningen att vi redan innan augusti månads slut skulle vara igång och ha tid för sonens KBT behandling samt att han till och med skulle hinna starta en Asperger-utredning efter massor av möten och timmar nerlagda hos dem. Tacksamma ja. Men redo, vet inte....

Vi hade heller inte i beräkningen att lillebror skulle skada sig i benet under Gothia Cup så att en röntgen var behövlig. Och det fanns heller inte i planeringen att dessa röntgenplåtar skulle visa "förändringar i vadbenets övre del" och att det skulle bli ytterligare röntgen. För att kolla så att han inte har en tumör i sitt högra ben, rakt sagt.

Inget av detta fanns i våra planer då vi tog beslutet att jag slkulle vara ensam hemma och maken bo på hotell i ett annat land.

Idag har vi varit på sjukhuset och gjort denna röntgen. Jag hade inte förberett honom på att "det kan vara så att du har en tumör i benet, älskling". Utan jag tänkte att jag får ta det som det kommer. Rätt eller fel, har verkligen ingen aning.
När bilderna var klara så blev vi inkallade till läkaren.
Han granskade dessa och gned sina fingrar mot sin haka. Han hummade och pratade helt öppet om att det han letade efter var tumörer och jag såg hur sonen stelnade till. Mitt i ett andetag och han blev alldeles vit i ansiktet.
När läkaren gick ut för att få hjälp av sin kollega så ställde sonen frågan jag hela tiden har varit livrädd för själv:
"Mamma, vad pratar han om?? vad betyder tumör? Är det farligt? KOMMER JAG ATT DÖÖÖ, MAMMA???!!"
Vad fan svarar man på det.....kan ju inte lova nånting i det här läget...när man själv är helt livrädd och inte vill visa det.

Enligt denna läkare så verkar hans förändring helt ofarlig. Men "eftersom tanken är väckt" så ville han att tumörspecialsiten även skulle titta. Och den mannen fanns inte på plats.
De skulle ringa mig så fort han hade tittat.

Under en biltur hem med tårar och rädsla och dödsångest hos min älskade unge så hade jag fyra missade samtal från ett landstingsnummer. Förstod direkt. Kunde inte ringa upp för då kom jag bara till växeln. Det var bara att vänta på nästa samtal.
Så kom det.

Han berättade att även den andra läkaren trodde sig se att det var helt ofarligt  "men eftersom tanken redan var väckt" så ville de skicka detta jäkla ben på magnetröntgen för att helt kunna avskriva tumör. Eller om det visar sig vara det värsta så kommer "de att sätta igång direkt".

Jaha.
Där står vi nu.
Han kom iallfall iväg på sin fotbollsträning ikväll.