"Mamma, varför ringer inte mina kompisar?"

Efter att ha kört som en dåre hem från jobbet när jag slutade för att hämta sonen och sen köra lika dåraktigt för att komma i tid till Bup klockan 14.00.

Under timmen där så beskrev hon för mig och för min son att det "finns motivering för att skicka remiss för Asperger Syndrom".
Hon beskrev några egenskaper som direkt pekade på vad vi upplever. Och på vad sonen upplever.

Där skulle jag alltså tacka ja för vidare gång. Eller så skulle jag säga nej, att vi inte ville längre.
Vad innebär en utredning? KOmmer det att hjälpa honom? Eller kommer det att stjälpa honom?
Han själv sa att han ville gå vidare. Med skälet till att han då kankse skulle få svar på varför hans liv ser ut som det gör.
Varför han mår som han gör.
Men att sitta där som mamma, att ta ett livsavgörande beslut för nån annans räkning. Då känns livet inte så värst enkelt.
Jag tittade min son i ögonen och sa "Vi kör".

Vi har alltså eventuellt en son med Asperger.

Han kändes lugn i det beslutet.

Ikväll har vi pratat lite.
Han var lite bekymrad.
"Mamma, varför ringer aldrig mina vänner? Det är bara jag som skickar meddelande om att göra nåt."

Alltså, jag har bar väntat på den frågan. Men lik förbannat gjorde det så ont. Sen vi flyttade hem har han verkligen visat att han vill umgås med sina vänner. De är några stycken. Men ingen ringer tillbaka.

"Tror du att de tycker att jag är konstig?" "Eller är jag för tjatig?"

Han vill så gärna ha vänner.  Men han vet inte hur man behåller dem. Om man inte vet hur man samspelar med andra så blir kompisutbudet väldigt begränsat. Och jag får så himla ont i magen.

Vad skulle jag säga?
Nej, de tycker inte att du är konstig, svarade jag. Men de kanske inte känner för att bestämma i förväg vad ni ska hitta på. De kanske bara vill hänga en stund, liksom chilla. Bara snacka skit.

Jag läste över hans axel lite av hans konversation med en kompis ikväll via telefonen när vi satt i soffan.
"Ska vi ses vid bron klockan 14 och bada?"
"Vi kanske kan ta en glass också?"

Vill inte kompisen då bada så blir det ingen fortsättning.

Han kan verkligen inte det här att bara vara tillsammans.
Han kan inte skriva "Vi ses klockan 14 och så ser vi vad som händer".
Han har sina kompisar för att utöva en speciell aktivitet. På sina villkor. Blir det inte som han hade tänkt sig så drar han hem.

Nu till skolan ska börja tex så ville han kolla busstider så han vet när han ska stå på hållplatsen och vilken hållplats. Det skulle han göra tillsammans med en kompis som ska gå i hans klass. Han drog iväg  hem till honom igår. När busstiderna var hittade så åkte han hem. Då var det liksom klart.

Igår åkte han och jag en sväng upp till golfbanan här i trakten. Han hade lite frågor till kansliet och jag körde upp honom. När vi klev ut ur bilen så står två killar som han känner sen länge alldeles vid putting-greenen och lattjade som är bredvid parkeringen.
Vi var så nära att vi inte kunde låtsas om att vi inte sågs, kan man säga.
Men min unge sa ingenting. Han ställde sig på min vänstra sida för att liskom slippa se dem. För att slippa säga nåt.
Då skämdes jag. Jag skämdes över min egen sons beteende. De tittade på oss och hälsade. Jag hejade glatt tillbaka. Inte ett ljud eller ögonkast från min son. Sånt här händer dagligen.
Och till kansliet var det jag som fick ställa frågorna, för han vet inte hur man gör. Han behöver vuxenstöd hela tiden.

Ikväll när hans fråga dök upp "Mamma, tycker mina kompisar att jag är konstig?"
Kanske de börjar bli så stora att de anser att hans beteende är märkligt.

Det här sociala tänker jag på dygnet runt. Hur kommer det att gå? Hur ser hans framtid ut? Hur ser våran framtid ut?


Det gör så himla, himla ont.