Han ska göra det

Från att i början på veckan höra den nya gymnasisten här hemma:

"Åh, mamma, den här nollningen kommer ta knäcken på mig. Jag vill inte vara med. Jag tänker inte vara med. Du måste ta reda på vad det är som kommer att hända. JAg vägrar att klä ut mig.  Vad jag längtar tills det bara är lektioner. Jag tänker inte gå på nollningsfesterna!"

Tills idag när det har gått fyra dagar och han faktiskt har varit med på den nollningen som har varit på skoltid, dock utan att klätt ut sig:

"Mamma, jag tänker gå på festen imorgonkväll. Jag vill vara med alla andra. Jag vill inte vara den enda som inte kommer att vara där. Om jag inte kommer att vara med så kommer de andra att känna varandra mer och jag vill inte vara ensam. Och jag behöver ett band runt huvudet med mitt namn på. Det har alla haft hela veckan utom jag."

Tror ni jag släppte allt jag hade i händerna för att fixa till en lakanremsa som han kunde knyta runt huvudet och jag skrev hans namn på den i flygande fläng. Sådär så han inte skulle få chansen att hinna ändra sig liksom.

"Vad är värst mamma, att göra bort sig eller vara den enda som inte är med?"

Kan ni fatta vilken styrka det ligge rbakom det här beslutet som han just har tagit?! Eller just har tagit förresten, han har nog tänkt och tänkt och peppeat sig själv så till den milda grad att han själv har kommit fram till att det är värt det jobbiga för att kunna var en i mängden. Viljan att vara som alla andra.

Varenda dag den här veckan har han bitit ihop i skolan och varit med på alla tokerier som "fadderisterna" har hitta tpå mellan 14-16. Sedan har han kommit hem och varit som en urvriden trasa av trötthet. Han har inte sagt nåt om att det har varit tråkigt. Utan det har varit jobbigt. Lillebror läste lappen som faddrarna lämnade ut i början på veckan. Om hur denna vecka i stora drag skulle se ut. Då sa han: "Det här är verkligen ALLT som brorsan avskyr!"

Klä ut sig. Fåna sig på stan. Ha kläder som andra ska rita på. Tävla mot andra han inte känner.
Med mera, med mera.
Jag hade innan pratat med rektorn om hans oro inför detta och han har varit beviljad att slippa.
Man han har varit där. Varit med. Den enda utan att klä ut sig dock. Han har fått välja själv.
Jag har samlat ihop resterna av en helt slut 15 åring på kvällarna som har låtit sina sista krafter gå åt till att för för en gångs skull orka vara "som alla andra" utan att för den skull vara som alla andra. För ingen i hela världen kan veta hur mycket kraft och energi det har gått åt för honom för att göra sånt som "alla andra" gör av bara farten. Det finns säkert de elever som tycker att det här är otroligt tråkiga och löjliga aktiviteter. Men de gör det iallafall. För det liksom tillhör. Men de mår inte uselt av det.


Det är det som är den stora skillnaden.
Mellan de som har en diagnos. Och de som inte har det.

Och ikväll, torsdag, blir det en låååång kväll. Med ångesten krypande lite lätt under hans skinn.