Sex underbara tisdagar

Under sex tisdagar har sonen träffat sin psykolog.
Det har funkat så himla bra mellan dem och sonen har mått så enormt bra efter deras möten.
Axlarna har sjunkit för en stund, andningen har lugnat ner sig en smula och ögonen har fått tillbaka lite av sin lyster.

Idag kom han ut i väntrummet där jag satt och väntade, redan efter 30 minuter.
Det syntes direkt på hela honom att det var nåt.
"Kom, du ska komma med in!"

Jag följde med in till Andreas.
"Hej och välkommen in", sa han till mig. "Vi pratar lite avslut på de här mötena".
Och jag förstod direkt att det var därför sonen såg så ledsen ut.

Andreas fortsatte:
"Jag har tänkt att vi ska träffas två ggr till innan höstlovet. Sen är det meningen att XX ska fortsätta med isna övningar som han har fått av mig på egen hand. Det här är ingen quick fix utan det här är metoder som han måste lära sig att hantera själv allteftersom situationer uppstår. På den sista träffen innan höstlovet föreslår jag att vi diskuterar vilken uppföljning vi ska ha".

Ååååhhh!


Jag fick så ont i magen. Jag blev så ledsen.
Det här som har varit så bra.

När vi gick ut sa sonen i trapphuset:
"Jag vill inte sluta, mamma".

De har pratat relationer och om sonens kroniska hemlängtan. De har pratat om hur sonen ska andas och försöka tänka när han känner av oron och när ångesten kommer krypande. De har pratat om stressen som sonen känner och om hur svårt det är att passa in.

Är allt färdigt nu?
Plötsligt känner jag mig så liten. Som en liten fläck i hela detta universum.
Det här har varit så viktigt för mig också. Att veta att sonen har nån som lyssnar. Som förstår honom på sitt sätt. Som kan hjälpa till.

Jag är inte heller redo för ett avslut.