En sak i taget

Jag hör ofta bland mina vänner och kompisar som har barn och ungdomar i mina söners ålder att det är så skönt med så stora barn.

"Åh - vad härligt det är när barnen börjar klara sig själva. Att vi som föräldrar kan få lite egen tid och börja göra saker för oss själva."

Jag lyssnar på vad mina vänner säger.
Jag hör hur trevligt de har när de är på middagar med andra vänner. Utan sina barn, som klarar sig galant hemma på egen hand.
Jag hör hur de tillagar fantastiska middagar tillsammans när deras ungdomar är ute på sina egna äventyr.
Jag hör hur de kan planera sina helger och kvällar medan deras ungdomar har andra planer.

Jag hör och jag hör och jag hör. Och jag ser och jag ser och jag ser.

Så är det verkligen inte hos oss.
Och sonens brist på självständighet och hans kroniska hemlängtan blir allt tydligare och tydligare ju äldre han blir.
För som 16 åring "borde" han kunna så mycket.

Han borde klara av att vara ensam hemma en kväll medan jag går på bio. Utan att jag ska få dåligt samvete.
Han borde kunna hitta på egna saker att göra på helgerna eller vardagskvällarna.
Han borde tycka att att det vore jätteskönt att få vara ensam hemma en lördagkväll medan vi är hos vänner.
Han borde klara av att sysselsätta sig själv.
Han borde vara ute med sina jämnåriga.

"För han är ju 16 år nu och borde kunna det här", är kommentarer som hörs lite varstans.

Det känns tufft.

Och det är här som mina tankar kommer:
Är det vi som har gjort fel nånstans? Och i så fall var? Och när?
Är det vårt fel att han aldrig kommer hemifrån utan oss? Förutom till skolan som han sköter klockrent. Och sin egen träning förstås. Den sköter han också galant.
Men resten av tiden.....
Är det vårt fel att han lider av sin egensatta diagnos "kronisk hemlängtan"?
Är det vårt fel att han är som han är?
Är det vi som har varit överbeskyddande? Eller jag åtminstone?

Det här är nåt som jag jobbar med konstant kan jag lova.
Tankarna finns där. Skuldkänslorna finns där.
Fast jag vet att det är helt onödigt av mig att leva så. Med skuldkänslorna. För det hjälper ju ingen. Varken mig eller nån annan.

Gjort är gjort.
Och jag försöker att tänka som så att jag har alltid gjort mitt bästa utifrån den situation som har uppstått. Jag hade inte kunnat göra på ett annat sätt, för då visste jag inget annat.

Precis som nu.
Jag gör mitt yttersta för att sonen ska kunna leva ett så bra liv som bara är möjligt för honom.
Det får ta den tid det tar och det får ta den tid som sonen behöver.

Och det är en sak i taget.
Och inte samtidigt som "alla andra" 16 åringar.