Inte om, utan när.

Var på ett för oss helt nytt BUP igår. I ett helt nytt län, i en helt ny stad.
Jag, maken och så vår äldsta kille.
Klockan 10.00 hade vi tid. Till en specialistläkare inom Autism Spektriúm Tillstånd.

Sonen vill detta så gärna själv då han känner att ju äldre han blir desto mer känner han att han inte är som "alla andra".

Till detta nya BUP har vi sökt enkom för att få till den fördjupade utredning som sonen efter många tusen frågor, intervjuer, papperifyllnad mm mm fick godkänt att göra i vårt eget landsting. Dock skulle vi i vår egen kommun fått vänta till hösten 2014 för att överhuvudtaget ens komma igång med den. Vilket vi inte alls gick med på.

Därav ett helt nytt landsting. Som var villiga att ta emot oss. För att enbart göra utredningen, då hela så att säga "förjobbet" redan är gjort.

Jag är såååå tacksam för att jag tog mig den tiden, hade det tålamodet, att orken fanns för att ringa runt till olika instanser. Be om olika namn. Maila. Ringa. Det tog en hel förmiddag. Men det gick. Och vi slapp vänta ett år.

Och denna läkare som vi fick träffa igår.
Herregud.
Helt underbar!
Hon visste precis vad hon pratade om. Hon visste precis vad vi pratade om. Och det viktigaste av allt, hon visste precis vad sonen pratade om.

Hon kunde prata hans språk. Hon kunde få honom ( och oss ) att förstå var det är nånstans som han behäver lägga så enormt med energi för att bara kunna föra ett vanligt samtal. Bara för att kunna komma in ett rum med människor. Bara för att överleva hans vardag.
 Även om vi har vetat att det har varit så, så kunde hon förklara så att vi förstod exakt vad det är allt handlar om.
Så skönt.

Efter 45 minuter sa hon "det är inte frågan om "om"han får en diagnos, utan det handlar om "när" han får sin diagnos". Och hon tror inte att den här utredningen kommer att ta så lång tid.

Läkaren fick också fram att hon ansåg att vi fram till nu har gjort ett fantastiskt jobb.
Det kändes otroligt skönt att höra. Att nån faktiskt ser vårt arbete. Nån som förstår hur tufft det är att leva i den verklighet som vi befinner oss mitt i.

Mitt i allt detta så känns det också som en lättnad över att en diagnos nu finns. Eller snart iallafall.
Känslan av att vi faktiskt inte har inbillat oss alla svårigheter som sonen sliter med varenda dag, varenda minut, varenda sekund och hela tiden.
Lättnaden hos honom som plötsligt kan känna att han inte alls är dum i huvudet. Att det finns ett skäl till varför han är som han är.

Samtidigt känner jag en sorts sorg, tror jag att det kan kallas.
Att det faktiskt ser ut s¨å här. Att vi ska leva i det här i resten av våra liv. Dygnet runt.

Tröttheten slog ner som en bomb. Som om jag inte var trött innan.  Men jag knyter näven i fickan.
Jag måste. Jag är hans mamma.

Min största drivkraft i allt detta genom alla dessa 16 år har alltid varit:
Om inte jag står upp upp för min son, vem skulle då göra det??