Aha-upplevelse

Jag har levt lite och känt så som att ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag verkligen vet om saker och ting.

Att ju mer jag läser för att lära mig så förstår jag hur lite jag egentligen kan. 

Och så kom den här eftermiddagen. 

Jag har alltså varit på en kurs för anhöriga till ungdomar med ångest/depression/oro.

Det här var den andra träffen, av fyra sammanlagt. Tyvärr missade jag första som var förra måndagen då jag jobbade kväll och hade väldigt mycket annat i min hjärna just då. Bla med lillebror efter den gångna helgen.

Ikväll handlade det om Depression. Första träffen handlade om ångest. Den hade jag verkligen velat vara med på, men livet ville som sagt annorlunda just då.

Vi satt ikväll 12 föräldrar till tonåringar som på ett eller annat sätt har kopplingar till BUP och som har en egen sk behandlare som har kontakt med våra barn. 

Efter en stund delade vi upp oss i små grupper för att diskutera våra egna situationer med varandra. 

I min grupp hade jag föräldrar till två killar på 17 år, ett år äldre än våran,  som har utvecklat varsin depression. Den ena i somras efter en incident på Bråvalla, och den andra förra året pga olika skäl och som mår riktigt dåligt just nu med långvarig sjukskrivning samt egenmedicinering med alkohol.

Dessa killar har ingen som helst annan diagnos i bakgrunden. De var sk helt normala tonåringar fram tills detta hände.

Jag satt där och lyssnade på killarnas föräldrar. Och jag kände så med dem. 

Allteftersom jag hörde dem berätta sina historier så insåg jag att de vuxna framför mig var helt "nya" i den här situationen. 

Jag fick berätta lite om våran situation hemma. Och jag märkte hur de lyssnade på vad jag hade att säga. 

Och jag kände hur de ville veta mera. De ville veta. De var intresserade av det jag sa. 

Medan jag berättade så insåg jag hur otroligt mycket mer kunskap jag sitter inne med jämfört med dessa föräldrar. Och säkert även jämfört med föräldrar i största allmänhet, tänkte jag på då, som inte har satt sin fot i den här världen. Om mediciner, om hormoner. Om just depression fast vi aldrig har upplevt just den så väldigt mycket. Om olika sorters ångest. Om olika diagnoser. Om kämp med skolan. Om störd nattsömn. Om så oändligt mycket. Om livet helt enkelt.
När de pratade kunde jag känna igen deras tankar. Jag förstod deras oro. Jag kunde relatera till det mesta som de berättade. 

De har just klivit in den här världen. Jag har levt i den i 16 år. 

De timmarna i kurs-salen gav mig inte så värst mycket mer kunskap om "Ångest/oro/depression" egentligen. 

Men de gav mig så mycket mer än just det. De gav mig kunskap om mig själv.

Det jag fick med mig hem var känslan av att jag faktiskt bär på en oerhörd kunskapsbank. En enorm plattform att stå på när allt kommer omkring. Så himla mycket erfarenhet som bor i min 168 cm långa kropp. 

Fast det känns som om jag inte har endaste aning om vad jag egentligen sysslar med emellanåt, så vet jag nånstans ändå. Konstigt nog.

Och det var den styrkan som jag behövde ge mig själv just nu. 

Tack.